Missing Luna

Kapitel 3

[Omskrivet/förbättrat kapitel]

Med en lätt suck drar jag ut min mörkblå dunjacka ur skåpet och packar ner två skolböcker i handväskan. Sorlet av de muntra eleverna runt mig som en efter en utbrister att det är fredag får mig inte att känna mig ett dugg bättre. En fredag känns inte längre som en befrielse, utan som en tidpunkt då alla tankar och känslor kommer tillbaka. Fredag eftermiddag brukade vara en veckans höjdpunkter, men inte längre.

Jag är medveten om att jag är på god väg att bli deprimerad. Religionsläraren bad mig stanna kvar efter lektionens slut (som flera andra lärare också gjort) för att predika om att en person som är deprimerad ofta inte ens vet om det själv. Han förkunnade om att personen kan vara nedstämd hela tiden utan att veta varför.

Men fan, jag vet att jag varit väldigt tyst i skolan idag, men det betyder inte att jag är deprimerad. Inte ännu i alla fall. Jag har just förlorat mina föräldrar, så håll käft och låt mig sörja dem i stället för att påstå att jag är deprimerad.

"Är du klar?" frågar Amelia, som i sina läder klackskor ljudligt kommit gående i korridoren och sedan ställt sig bredvid mig. Hon har virat en rödrutiga halsduk jag aldrig sett förut runt halsen och satt upp håret i en ful, svart hårboll på huvudet. Ärligt talat måste jag be henne att rätta till frisyren innan vi går ut i snöstormen.

Ja, snöstormen. Stora flingor bara yr ner när vi går över parkeringen, med blicken letandes efter min mosters svarta bil. Med händerna gömda i fickorna och ögonen nästan helt hopknipna för jag syn på den, längst bort. Med snabba steg, som för att undvika de kalla flingorna (även om det är omöjligt) skyndar vi fram till den svarta bilen.

"Fy, vilket ruskväder!" säger moster Maria när vi nästan kastar oss in i bilen. Vi båda säger något instämmande till svar. När vi stängt bildörrarna rullar bilen iväg.

Moster Maria har tillsammans med sin man John tagit på sig ansvaret för mig och min äldre bror, Kevin. Vi har bott hos henne i snart två veckor nu. Hon betalar mat och kläder åt oss, och vi är verkligen tacksamma för att ha någon som faktiskt bryr sig så mycket som hon gör.

Hon jobbar dock nästan jämt, eftersom hon, tro det eller ej, är en mycket framgångsrik advokat. Därför har hennes familj alltid varit mycket rikare än vår. Jag minns att jag som liten avgudade poolen de hade på bakgården och den stora studsmattan min kusin Oscar fått till sin födelsedag.

Vi brukade umgås väldigt ofta när vi var små, och det saknar jag verkligen. De senaste åren har vi knappt gjort något tillsammans, vilket har resulterat i att vi hållit på att glida ifrån varandra. Men efter att olyckan inträffat är inget som förr längre.

"Vad ska du ha för pizza?" frågar Amelia med närmaste pizzabolags nätsida uppslaggen på sin telefon. Hon scrollar mellan bilderna på olika pizzor och läser vilka ingredienser varje pizza innehåller.

"Tropicana", svarar jag lätt. Samma pizza som jag alltid väljer. Kombinationen mellan kinka och ananas fungerar bra, tycker jag.

"Vad annars?" säger Amelia med ett litet skratt och flinar mot mig. "Jag känner för att köra på något nytt idag. Yolo liksom. Vad sägs om... nej, vänta. Okej den här? Eller, förresten vill jag ha en med extra mycket ost. Hmm."

"Bara blunda och låt ödet bestämma", säger jag med en röst imiterad av en galen spågumma.

"Nope, har redan bestämt mig för en... Qule... Quleqeue... äh, jag kan inte ens uttala det. Innehåller: salami, champinjoner och såklart, extra mycket ost!"

Jag ser lite roat på henne. "Sedan när gillar du champinjoner?" Ända sen jag kan minnas har hon petat bort precis all svamp från sin tallrik. Till och med i svampsoppa.