Missing Luna

Kapitel 43 - Den andre

Hej igen kära läsare! Det känns länge sedan jag postade ett kapitel, vilket det också är. Jag har haft så mycket på gång den senaste tiden att jag inte haft tid att skriva något.

Tack för att ni hållit ut, boken är inte slut ännu ;D Det kommer några kapitel till + en epilog.

Det är ett rätt kort kapitel, jag vet, men det är någonting iallafall ;)

Kapitel 43, nuuu kööör viii :D

Jag drar upp dragkedjan till den svarta hoodien och låter huvan dölja övre delen av ansiktet. Om folk verkligen vet hur den efterlysta Lunan ser ut är det bäst att vara på den säkra sidan. Jag tar ett djupt andetag och möter Jacks blick. Han ger mig en kort nick. Därefter smiter vi ut tills hans bil, för att sedan ge oss iväg. Och då räcker det inte länge innan vi är ute ur nationen.

Med en smärta i bröstet ser jag på vägen framför oss. Det känns som om den aldrig tar slut. Jag vet att jag inte borde fly, men vad har jag för val? Det har aldrig funnits något val, inte för Lunan.

Vi kör i flera timmar, stannar på så få ställen som möjligt. Kilometer efter kilometer rullar förbi. Vi har direkt ingen riktigt konversation sinsemellan, utan sitter tysta och låter de senaste poplåtarna spela i bakgrunden.

Dagen kommer rätt snabbt till ett slut. När natten kommer emot lämnar vi bilen på en förvuxen skogsväg där ingen skulle hitta den. Vi måste sova ute, men som vargar fryser vi inte.

Natten är mörk och kylig. Stjärnornas glitter i den mörka natten ger världen en sagolik bild. Likt sköra kristaller i mörkret, små kikhål till himlens mystik. Det är rätt facinerande, alla planeter uppe i den oändliga rymden. Även om de är så långt borta känns det som om man kunde röra dem med fingertopparna.

Inom några dagar kommer fullmånen skina över den mörka natten. Den kommer stå högst upp på himlen, och än en gång kommer förbannelsen slå till. Förbannelsen, som gör alla varulvar i flocken Woods dragna från vettet.

Jag kryper ihop under ett träd och låter huvudet bekvämt vila mellan tassarna. Jacks varg lägger sig bekvämt till rätta på en hög riskvistar, men är fortfarande uppmärksam. Det stora, pälsbeklädda huvudet spanar vaksamst in i mörkret. Min blick vilar på honom tills ögonlocken fälls ner och jag faller i sömn.

* * *

"Larissa", säger en varnande röst till mig, och jag slår förvirrat upp ögonen och ser mig omkring. Det fortfarande mörkt, gryningen har inte kommit. Jack sitter på knä bredvid mig och med alla sinnen skärpta spanar han in i den mörka skogen som omger oss.

Vinden susar stillsamt i träden. Det är alldeles lungt. Jack ser vaksam ut. "Vi är inte ensamma längre", mumlar han och för blicken av och ann.

Sedan bryts en kvist på mitten bara några meter från oss.

"Larissa", säger Jack igen, ännu lägre den här gången. "Om jag ber dig springa, då springer du."

"Vem kommer?" viskar jag när jag skiftat till människa.

Han svarar inte, utan fortsätter spana in i skogen. Lätta fotsteg mot marken närmar sig. Eller, snarare tassar.

"Vargar", varnar Jack lågt. Han reser sig upp och drar sig tillbaka till bilen. Och då kan jag plötsligt uppfatta starka, främmande dofter. De går att tyda dem, flera vargar är påväg hitåt.

"Vi måste bort härifrån!" varnar Jack.

Jag rusar bort mot skåpbilen, men dörren går inte upp när jag försöker få upp den. "Det är låst!" flämtar jag och känner hur paniken bryter ut.