Missing Luna

Kapitel 5 - Du är inte galen

[Omskrivet/förbättrat kapitel]

"Larissa?" 

Jag rycker till och vaknar upp ur min galna dvala. Amelia ropar oroligt på mig från skogsvägen.

Jag sitter som förstelnad, fortfarande gömd bakom grenarna och stirrar ut i den snötäckta skogen. Det är först nu det slår mig hur otroligt kallt det är. Jag darrar av köld och inser det inte förrän nu, för det är inte kölden jag oroar mig för.

Det är vargspåren i snön alldeles framför mig som gör mig orolig. Jag stirrar stint ner på dem och på något vis är jag övertygad om att de kommer försvinna i vilken sekund som helst. Om mitt enda bevis på att jag inte inbillade mig vargarna skulle gå upp i rök skulle jag få det bekräftat att jag verkligen blivit tokig. 

Men spåren försvinner aldrig.

Jag ruskar på mig och börjar snart begripa mig på verkligheten. Jag kan inte sitt här som en fjollig alkoholist och fundera på om jag är galen eller inte.

"Amelia", får jag fram som en hes viskning för mig själv. Jag kryper bort från det lilla gömstället bland grenarna och står rakt upp. "Amelia!"

Ett plötsligt mörkt skall får mig överraskat att hoppa till, men sedan förstår jag att det inte är en varg den här gången. Snarare en hund, Dexter. Det förvånar mig verkligen inte att Amelia inte vågar gå ut i mörkret ensam. Efter allt jag nyss varit med om kan jag inget annat än förstå henne. Jag tänker aldrig mer gå ut i skogen när det är mörkt.

"Där är du ju!" utbrister hon förvånat då hon ser skymten av min gestalt som kommer kämpandes fram genom skogen. Hon ser riktigt orolig ut. "Herregud! Vad håller du på med? Har du varit i skogen hela tiden?"

Jag får inte fram ett ord, utan bara ser på henne när hon tålmodigt väntar på mitt svar. Men det finns inget svar att vänta på. Jag överväger kanske för några sekunder att berätta sanningen och därmed erkänna att jag troligtvis blivit tokig, men kommer fram till att inte säga något.

Amelia lägger märke till att jag döljer något med bestämmer sig för att inte tvinga det ur mig. Istället börjar hon oroa sig för något annat. "Gud vad dina kläder är våta! Larissa, har du suttit i snön eller något?" 

"Jag ramlade." Det är inte sant, men jag ville inte berätta att jag försökt gömma mig.

Hon nickar en gång, men ser ändå inte helt övertygad ut. "Okej", mumlar hon och ser sig sedan omkring i mörkret. "Vi går tillbaka nu, innan du fryser ihjäl."

Jag håller med, och vi börjar under tystnad gå tillbaka till huset. Det ligger faktiskt inte så långt bort som jag tidigare trott. Tydligen sprang jag rätt långt och var nästan framme vid huset när vargarna omringade mig.

Allt det som hände känns fortfarande som en slags dröm, som något som inte hände på riktigt. Ju längre bort vi kommer från skogen, desto mer overkligt känns det, och desto lättare att tänka sig att vargarna bara var en inbillning.

"Amelia", mumlar jag då vi är inne i värmen igen och sitter hopsjunka i soffan. Jag stirrar framför mig medan tankarna snurrar utom kontroll i huvudet. Jag vill berätta för henne vad jag varit med om, men vet inte hur jag ska göra det.

När jag möter hennes ögon ser jag den där varma, omtänksamma blicken hon har. Den är blandad av medlidande och oro, och hennes mungipor är dragna till ett svagt leende. Amelia förstår alltid. Jag älskar henne för det. Hon har en förmåga att sätta sig in i en annans situation och hon bryr sig om alla andra mer än vad någon annan gör. Om någon är i dåligt skick gör hon allt för att ställa allt till rätta igen, något hon är otroligt bra på. Jag avgudar henne för den förmågan.

"Tror du . . ." börjar jag med en osäker klump i halsen. "Tror du att jag kanske har blivit . . . galen?"

"Varför säger du det?" undrar hon förvånat.

"Jag vet inte." Mina ögon glider bort från hennes. "Jag tror . . . jag . . ." Jag avbryter mig när jag inser hur fånigt det jag tänker berätta faktiskt låter. En suck lämnar mina läppar.

"Berätta", uppmanar hon lugnt. Hennes ögon utstrålar en alldeles speciell Amelia-värme. Det känns som om jag säga vad som helst och hon kommer inte att döma mig alls. Jag drar lite på munnen åt den tanken.

"Det här kommer låta helt galet." förbereder jag henne. "Ute i skogen så . . . Amelia, jag tror jag blev räddad av en varg." Jag börjar sedan berätta om vad jag såg efter olyckan. Den där mystiska svarta vargen som iakttog mig bland träden, och som i nästa stund var borta. Jag berättar efteråt vad som hände ikväll, vad jag hörde och vad jag såg. Eller, vad jag tror att jag såg.

Hon ställer inga frågor och visar inga tecken på att ge mig kritik. Hela tiden lyssnar medlidsamt. När jag drar en lättad suck över att jag fått ur mig allt ger hon mig en varm kram.

"Du är inte galen, Larissa", övertygar hon mig. "Du har varit med om hemska saker den senaste tiden, riktigt traumatiska saker och många skulle aldrig ens kunna föreställa sig något sånt. Men du kommer klara dig ur det, som du alltid gör."

Jag lutar pannan lätt mot hennes axel. "Det känns som om . . ." Jag sväljer hårt och tar ett djupt andetag. "Det känns som om jag inte kan skilja på verklighet och fantasi. Jag menar, det kändes så himla verkligt och jag har svårt att tro att jag inbillade mig, men hur skulle det egentligen kunna vara möjligt? Vargar gör inte sådär . . ."

"Larissa", säger hon mjukt. "Det spelar ingen roll om du inbillade dig eller inte. Du är här nu och allt kommer ordna sig snart. Jag lovar."

Ja, det blev lite känslosamt här. Ett ganska kort kapitel blev det också, men det finns ju en fördel med det också, när det går så fort att läsa ;)

Lämna gärna en kommentar, för det är så himla roligt när ni gör det!

Kram på er!

//Sectress