Missing Luna

Kapitel 25 - I framgångens grepp

Handväskan trycker jag hastigt in i mitt skåp efter att jag dragit ut jackan. Jag drar min ljusgrå mössa över huvudet och jackans dragkedja drar jag upp i farten medan jag rusar ut genom ytterdörrarna. Väl ute slänger jag en hastig blick bakåt, mot skolans stora klocka ovanför huvudingången och inser att jag endast har tio minuter på mig att springa till stationen. Att gå till busstationen från skolan räcker drygt tjugo minuter. Det hade jag och Amelia konstaterat då vi en gång missat bussen till stan och blev tvungna att ta bussen från stationen.

Jag ökar farten och springer ut på den ny plogade trottoaren bredvid landsvägen, där bilarna susar förbi.

Hjärtat kämpar på högvarv, andningen är ansträngd och låren börjar stumma. Varje steg blir allt tyngre. Mina ögon blir vattniga av det kalla draget och en tår rinner ut från ögonvrån. Jag torkar bort den med utsidan av handen och drar sedan fram telefonen ur bakfickan. Jag inser med fasa att den visar 11:54 och att jag omöjligt kommer hinna med bussen till tolv. Shit. Följande buss går först efter klockan tre.

Jag måste hinna med den här bussen. En plötslig impuls få mig att överväga att stjäla en av cyklarna som prydligt står parkerade i en cykelställning utanför ett café. Snabbt ignorerar jag tanken och börjar springa ännu fortare.

En tanke slår mig plötligt. Jag kan...

Innan jag ens hunnit tänka tanken snubblar jag framåt och landar mjukt på fyra tassar. Jag uppslukas av pälsens värme. För ett ögonblick står jag blickstilla, - chockad över vad som just hände och kan inte röra en muskel. Hur kommer det sig att jag att det gick så lätt denna gång?

Plötligt kommer jag ihåg det Jim hade sagt häromdan:

”Du kan inte visa dig hur som helst i din vargform.”

Jag tittar automatiskt runt mig för att se om någon råkat se mig skifta. Gatan är nästan död; cafét är redan utom synhåll, en enstaka bil kör förbi mig, men annars syns inte en själ till för stunden. Förhoppningsvis såg ingen.

Jag rusar iväg igen längs trottoaren med en rasande fart. Min puls hade hunnit sänkas under den korta stunden jag stannat och den höjs åter. Jag flyger flera meter framåt då mina fram- och bakben turvis skjuter fram kroppsvikten. Min tunga hänger ute ur munnen och jag flämtar som en ansträngd hund. Även om jag nu springer tredubbelt så fort är det inte lika tungt att springa.

Jag spurtar över vägen efter att jag kontrollerat att inga bilar kommit och svänger sedan till vänster. Det är någon kilometer kvar. En man med en stor hund vid sin sida dyker upp några tiotals meter framför mig. Mannen stirrar förvånat på mig då jag passerar, och hunden morrar utmanande. Jag undviker automatiskt ögonkontakt med hunden och håller blicken på horisonten. Hunden skäller aggressivt till bakom mig, och jag kan ur ögonvrån se dess ägare hindra den från att hoppa på mig.

Efter att jag sprungit ytterligare någon minut ser jag skymten av busstationen. Jag ser flera bussar prydligt stå parkerade bredvid varandra några hundra meter fram. Nästan omedvetet skiftar jag tillbaka till människa och fortsätter springa. Just nu bryr jag mig inte om någon råkar se mig. Jag måste hinna med bussen.

Jag inser med lättnad att bussen till stan ännu inte startat och att jag kommer hinna med den. Jag börjar gå och tar flera djupa andetag för att försöka få ner pulsen. Hjärtat dunkar snabbt i bröstet och då inser jag hur svettig jag är. Jag är alldeles varm i kroppen. I pannan rinner svetten ner som en forslande bäck och jag torkar bort det mesta med jackärmen.

I lågstadiet lärde jag mig att hundar svettas genom tungan och tassarna, eftersom de inte har några svettkörtlar alls. Samma gäller tydligen för vargar, men nu då jag skiftade tillbaka bryter svetten fram som en omskakad Coca Cola flaska.