(DANTES PERSPEKTIV)
29 september 2018. Klockan 12:32
Jag satte mig hastigt upp ur sängen. Solen lös starkt in och jag hade ännu en gång glömt dra ner persiennerna. Lika bra att ta sig upp. Jag lutade mig mot mobilen för att kolla om Moa skrivit något. Hon skrev aldrig något igår angående mötet och det gjorde mig lite illa till mods, hade det hänt något?
Dante 12:33
Hur gick mötet?
Jag lät henne ta sin tid med att svara, jag ville inte vara allt för tjatig. Idag hade jag inte mycket på schemat. Vi skulle till Axel vid 15 för att prata om vintern och planera inför nästa år. Jag gav ifrån mig en lätt suck innan jag ställde mig och tog mig ut till köket för att ta en kopp kaffe, det bästa för att vakna till liv. När kaffen var klar tog jag mig till vardagsrummet där jag satte mig vid soffan och hörde att mobilen fick en notis.
Moa 12:47
Det gick bra, kan vi ses ikväll?
Dante 12:48
Absolut, är hemma vid 19
Med ett leende la jag ifrån mig mobilen och satte istället igång TV:n för att fördriva tiden. När jag druckit upp kaffen tog jag mig upp ur soffan för att byta om innan jag tog mig ner till garaget för att med bilen ta mig till Axel. Jag hade lovat Ludwig att jag skulle hämta upp honom på vägen då han spenderat kvällen hos en kompis i stan. Det var alltid skönt att köra i tystnad, gav en tid att tänka. Det behövdes ibland, bara ett par tysta minuter för att tänka på allt och inget. Ludwig va i tid och satte sig i passagerarsätet. Han var dock inte alls mycket för att köra i tystnad så direkt när han satt på sig bältet tog han över och kopplade upp sin mobil via Bluetooth. Det är tur att vi har en lika musiksmak så jag har inget att klaga på. Det tog inte lång tid att köra till Axel och när vi väl var framme såg jag genom fönstret att Noel redan befann sig där inne. Ludwig knäppte upp bältet och var påväg ut ur bilen men jag lutade mig mot ratten och lutade pannan mot den svala lädern på ratten.
"Dante? Är allt ok?"
Ludwig la sin ena hand på min axel och jag vred huvudet mot honom. Jag gav honom en lätt nickning innan jag tog mig ur bilen och vi gick upp mot dörren. När vi var inne i huset tog vi oss till vardagsrummet där vi slog oss ner för att diskutera det vi var här för att prata om. Vintern och nästa år. Planeringen var alltid tråkigast men den var tvungen att vara perfekt så vi började alltid planera i tid.
"Dante, är du säker att allt är okej?"
Jag kollade upp och mötte Ludwigs ögon, Axel och Noel hade också vänt blickarna mot mig men jag svarade än en gång med en nickning.
"Allt är bra, jag är bara trött."
Ludwig log mot mig innan vi återupptog diskussionen.
Ett par timmar senare var vi alla hungriga och bestämde oss för att göra något lätt till middag, jag kollade på klockan 17:48, jag skulle snart åka hem. Vi fick ihop en någorlunda middag som vi åt i köket samtidigt som vi pratade om den gågna sommaren, nu var ju nästan sommaren officiellt över vilket var otroligt tråkigt men det var kul att se vad hösten och vintern skulle erbjuda. När klockan närmade sig 18:40 sa jag till killarna att jag var tvungen att gå, vi var ändå klara med det vi hade gjort så jag hade ingen anledning till att stanna. Ludwig ville dock ha skjuts hem också så han och jag tog oss ut till bilen tillsammans och åkte vägen hem. Vi pratade inte så mycket i bilen utan lät musiken fylla tystnaden.
"Tack för skjutsen, vi ses imorgon?"
"Absolut, hade. Ludwig?"
Han hann inte stänga dörren innan han öppnade den lite igen för att sätta sig i sätet.
"Vad är det?"
Han kollade på mig med en fundersam blick, jag vet inte ens vad jag ville säga till honom. Jag hade bara en konstig känsla i magen som jag haft hela dagen men jag visste inte vad den ville tyda på.
"Jag vet inte, något känns bara fel."
"Fel? Vad menar du?"
"Det är nog inget, jag tror bara jag behöver sova."
Jag log lätt mot Ludwig som besvarade leendet. Han öppnade sen dörren och vinkade innan han stängde dörren och jag fortsatte den korta bilvägen hem. När jag kommit innanför dörren var klockan 19:03 men jag hade inte sett eller hört något från Moa. Det slutade med att jag somna till på soffan men väcktes av att det knackade på dörren. Jag tog mig upp ur soffan och gick för att öppna, utanför stod Moa, som förväntat. Hon gav mig ett leende vilket fick en våg av värme gå igenom hela kroppen. Jag drog mig intill henne och kramade hårt om henne innan jag släppte lite och tittade på henne.
"Hej."
Sa hon och skrattade till lite, jag släppte taget om henne och tillsammans gick vi till köket.
"Är du hungrig?"
Hon svarade med en nickning och jag började ta fram det lilla till mat jag hade i skåpen. Hon satte sig ner på en av stolarna bakom mig och jag kände av att hon tittade på mig. Jag ställde fram lite grejer så hon själv kunde äta det hon kände för och slog mig sedan ner bredvid henne.
"Hur gick det hos Axel?"
Hon tittade upp på mig med stora ögon och såg genuint nyfiken ut.
"Bra, lite långtråkigt med att bara planera men någon gång behöver man få det överstökat."
Hon åt ett tag och när hon var klar ställde hon sina grejer åt sidan och la händerna på bordet. Hon såg trött ut och jag kan säga att jag såg nog minst lika trött ut. Jag la mina händer på hennes och lyfte dem lätt. Vi satt i tystnad ett tag innan hennes humör helt ändrades. Hennes leende försvann och hon tittade ner i bordet och drog tillbaka sina händer.
"Moa, vad är det?"
Hon reagerade inte men jag kunde se att hon tog ett djupt andetag.
"Jag älskar dig."
Det var allt som kom ur henne. Jag märkte att något verkligen inte stod rätt till då hon började snyfta lätt, hade det här med mötet att göra? Jag ställde mig upp och räckte ut min hand och hon tog emot den, jag gick ut till vardagsrummet och vi satte oss nu ner i soffan. Hon kollade snabbt på mig och jag kunde se att hennes ögon glänste. Jag nickade åt henne som en bekräftelse att det är okej, du kan säga.
"Mötet jag hade igår, det gick inte riktigt som jag tänkt mig."
"Vad menar du?"
"Det var en befodring."
Jag förstod inte varför hon var så ledsen, en befodring är jättebra.
"Men?"
Än en gång tittade hon bort från mig och istället ner i marken. Hon förde sina händer mot sitt anstike och drog lätt bak håret och jag såg att en tår började ta sig ner för hennes kind.
"Jag måste-"
Hennes röst var hackig vilket fick mig att flytta mig närmre henne. Jag tog ett stadigt tag om henne och höll tag i hennes ena hand. Hon lutade huvudet mot min axel och tog ett par andetag innan hon fortsatte.
"Jag måste flytta till London. I 18 månader."
"Måste?"
"Ja, Dante, jag måste. Det är en enormt stor möjlighet för mig, jag kan inte tacka nej."
Hon tittade upp på mig och jag flyttade mina händer och drog bort dem tårar som var på hennes kinder. Jag log lätt mot henne innan jag la min panna mot hennes.
"Jag förstår det. Såklart du inte ska säga nej, inte på grund av mig iallafall."
Hon öppnade ögonen och mötte mig med blicken. Hon lutade lätt på huvudet så våra läppar möttes innan hon la armarna hårt om mig och la sitt huvud på min axel.
"Vi fixar det, vi mot allt, ellerhur?"
Del 48: Check! Klarar dem det? Dem mot allt, eller? Glöm inte att följa mig på Instagram @/exempel.66. Tack för 17K läsningar. Vi ses i nästa del, som också är näst sista.
MVH A