Vi dansar vidare i livet | D.L

Epilog

14 april 2020. Klockan 11:32

Ljudet av dem grovt trafikerade vägarna lät högt och man fick inte mycket sömn. Snart var det dags. Idag skulle vi ha det där mötet som verkligen var make it or break it. Ska jag få stanna i London eller ska jag flytta hem? 18 månader har snart passerat och det känns som om tiden gått så himla fort, jag vill inte hem till Sverige igen. Hur dumt det än låter har jag blivit kär i allting London har att erbjuda. Mitt jobb är fantastiskt och jobbet i Sverige skulle aldrig kunna väga upp till det här. Cornelia och Lova har hälsat på fem hela gånger och vi har haft lika kul varje gång. Dante... Har inte varit här. Inte för att inte någon av oss ville det men det blev bara aldrig av. Vi tappade varandra någonstans på vägen. Vi pratade nästan varje dag den första månaden men sen blev det hela lite difus och nu har vi nog inte pratat på iallafall lite över ett år. Jag har inte sörjt det så mycket, jag har inte varit ledsen över det. Det var det här jag trodde skulle hända och därför är jag glad att vi tillsammans tog beslutet att göra slut innan jag åkte hit. Noel och jag har, tro det eller ej, hållt kontakten ganska bra. Mestadels för att vi ville, han är verkligen en av mina bästa vänner men också för att han ger mig lite updates på den personen som hyr min lägenhet. Jag gav han lite ansvar över det men han har inte klagat på det utan bara tagit hand om det hela vilket gör mig extremt glad. Ska jag vara ärlig har mitt självförtroende blivit nästan pinsamt högt. Jag tror verkligen att dem vill behålla mig här så jag har helt struntat i att packa. Mötet ska börja vid 13 och just nu sitter jag på sängen och lyssnar på musik. Mina rumskompisar och kollegor, var inte hemma så jätteofta. Dem hade varit väldigt bra på att skaffa nya vänner här medan jag legat lite lågt med det där. Visst, jag har träffat några som jag pratar med och träffar men inte så ofta. 

Nu var klockan strax innan 13 och jag satt på kontoret och väntade på Nadine, som var med på mötet i Sverige. Det tog ett par minuter men sen kom hon med ett stort leende runt hörnet och hälsade på mig. Varje möte var individuellt, alltså var vi inte alla tre nu utan en och en.

"Hur mår du?" 

Nadine drog ut en stol och satte sig innan hon öppnade upp sin dator.

"Jag mår bra, det är riktigt skönt väder ute just nu så då blir man alltid på lite bättre humör." 

"Jag vill inte dra ut på tiden, jag tror du själv vet hur omtyckt du är av alla här och det är såklart vi vill behålla dig." 

När Nadine sa dem orden sken jag upp. Jag var ju ganska säker på att jag skulle få stanna men att få det bekräftat var så extremt skönt. 

"Tack så himla mycket! Dem här 18 månaderna har varit helt underbara och det ska bli så kul att få stanna kvar hos er." 

"Det tycker vi med. Vi ger dig ett par dagar att åka hem till Sverige, ta itu med saker och sen när du kommer tillbaka väntar vi på dig." 

Med ett leende på läpparna trevade jag ut från kontoret och tog en snabb promenad i vädret. Jag hade lovat Cornelia och Lova att ringa direkt när jag var klar så det var det jag gjorde. Jag klickade in mig på FaceTime och ringde Lovas mobil. Ett par signaler gick innan två välkända ansikten tog plats på skärmen.

"Hej! Is it our London girl calling?" 

Lova flinade åt mig och log stort.

"Antar att ni redan räknat ut att jag fick platsen." 

"Eh, ja, dem hade varit dumma om dem inte ville ha kvar dig. Vad är planen nu?" 

"Ugh, det blir väl att åka tillbaka ett par dagar för att säga upp lägenheten, skriva på papper för att skicka hit mina möbler och sen är det bara... Att bo här."