Vi dansar vidare i livet | D.L

Resan

6 september 2018. Klockan 19:17 

Jag var i chock. I en glad chock. Orden jag aldrig trodde skulle lämna hans mun hade nu gjort det. Han var inte över mig och jag var inte över honom. Min reaktion var desvärre lite skev, jag sa ingenting men min blick var fast på honom. Han stod någon meter ifrån mig och kollade på mig, väntade på att jag skulle säga något men vad skulle jag säga? Jag var hans när han ville ha mig, var det dags nu? 

"Jag sa det för en månad sen och jag kan gärna återuppfriska ditt minne. Jag är din när du vill ha mig." 

Han tog dem sista stegen mot mig och mina ben var på vardera sida av hans kropp, han satte sin ena hand på bänkskivan och den andra på min kind. Min ena hand åkte upp och la sig över hans och jag kysste lätt hans hand. Våra ögon möttes och vi log mot varandra, det var vi två mot världen, vi toppade allt. 

"Jag älskar dig." 

Dante sa dem orden som fick hela min kropp att rysa innan mellanrummet mellan våra läppar försvann och världen stod still. Jag kunde känna att han log och kunde inte undgå att själva le. Jag satte mina ben runt hans kropp och hans händer la sig runt min midja. Han släppte taget om mig och log innan han försvann ut från köket och gick mot vardagsrummet. Jag följde nyfiket efter och möttes av att han stod precis vid min högtalare och fipplade med att få igång den. Han tog upp sin mobil och kopplade upp sig via bluetooth innan han satte igång en låt, vände sig om och flinade mot mig.

"Skojar du med mig?" 

"Kommer du ihåg?" 

Jag skrattade lätt och kollade runt i rummet och hörde musiken som fyllde atmosfären. 

I din säng, jag är avklädd, vita lakan mot din hud bara vi två

"Hur kan jag glömma?" 

Vår första kyss, den var inte här men låten fick mig att komma ihåg varje sekund. Hur jag för första gången fick fjärilar i magen när han kysste mig och hur jag för första gången visste att jag var kär, i honom. Han gick ett par steg mot mig och räckte ut sin hand och jag tog snabbt tag i den, gick runt honom och vi stod nu i mitt sovrum. Vi kollade på varandra en stund, som om det vi var påväg att göra var ett förbjudet område men för oss fanns det inga gränser, inte längre. 

7 september 2018. Klockan 15:28

"Ja, kan vi inte dra utomlands tillsammans? 

"Men hur kul hade inte det varit? Varför har vi inte gjort det än?" 

Cornelia och jag satt på min balkong och tog oss långsamt igenom en flaska vin. Vi satt och diskuterade det mesta mellan himmel och jord, som vanligt. 

"Men seriöst Moa, vi måste dra!" 

Jag nickade mot Cornelia, det var ganska självklart att vi behövde göra det någon gång annars har vi inte upplevt tillräckligt i vår vänskap.

"Du, hade det inte varit ännu roligare om vi fick ihop ett helt gäng som åkte?" 

"Vilka tänker du på då?" 

"Nej men du, jag, Valter, killarna och Nelly kanske?" 

"Tror du dem vill det?" 

Jag kollade frågandes på Cornelia som såg överdrivet exalterad ut av en idé som inte ens var bestämd.

"Varför skulle dem inte vilja det?" 

"Nej, jag vet inte. Det känns bara lite, eh." 

"Är det fortfarande skakigt mellan dig och Dante?" 

"Nej, nej, nej. Verkligen inte. Det är jättebra." 

"Men oj? Vad har hänt nu? Du lät väldigt väldigt glad." 

"Får jag inte vara glad över att det är bra mellan oss?" 

"Jo men du lät, konstig." 

Jag ryckte på axlarna och log lätt mot Cornelia innan jag tog en smutta av vinet. Jag kände att hon kollade på mig konstigt och försökte syna mig på något sätt.

"Nej, du skojar Moa! Låg du med honom?" 

"Vad? Det är ju inte som om det aldrig hänt innan." 

"Försoningssex? Really?" 

"Okej, nej, det var långt ifrån det. Vi bara låg. Du vet." 

"Jo, jag tror jag vet hur man ligger." 

Cornelia skrattade innan hon drack upp det sista av hennes vinglas, som i princip var fullt. Hon tog upp sin mobil och SMSade någon, jag frågade inte vem eller varför men hon såg lite hemlighetsfull ut och la tillbaka mobilen med skärmen nedåt. Jag frågade inte utan vi fortsatte prata och dricka som vilken härlig sommarkväll som helst. Jag la inte märke till något alls men ett par minuter passerade innan det knackade lätt på balkongdörren och den öppnades utav Noel och tätt bakom stod hela gänget vi tidigare pratat om. Jag la en snabb blick mot Cornelia som ryckte på axlarna och viskade lätt: saker kommer aldrig hända unless you make them happen. Innan jag visste ordet av det satt vi alla bänkade runt TV bordet och Ludwig granskade alla resor som fanns. Dante och jag satte lite utanför och lät alla andra bestämma. Det var nog bäst så, så slapp alla mitt konstanta kontrollbehov. 

"Men blir det bra då, ska vi köra på Grekland?" 

Dem flesta nickade i kör men jag kollade lätt upp på Dante innan jag vände mig och nickade jag med. Resan var inte bokad men den var bestämd. Lite sista minuten eftersom dem planerat att vi ska åka om två veckor, vilket innebär att resan ska vara bokad och betald inom två veckor.

"Vad väntar vi på egentligen? Boka nu bara, så är det gjort, no turning back." 

Och så fort var resan också bokad. Sju dagar på Zakynthos. Jag, Dante, Cornelia, Nelly, Valter, Ludwig, Noel och Axel. Sju dagar på Zakynthos med livets människor. 

"Vi borde nog dra oss, det börjar bli sent." 

Jag kollade lätt mot mobilen och såg att tiden redan hunnit bli 23:46 och alla ställde sig upp för att säga hejdå. 

"Kan jag stanna?" 

Dante stannade upp mig i vardagsrummet och jag nickade och log innan jag försvann ut i hallen för att säga hejdå till alla och låsa dörren. 

Gillas av dantelindhe, corneliahed och 1,004 andra

norinmoa min 

Visa alla 367 kommentarer

dantelindhe bara din

anvandare NEJ VA FIN 

corneliahed ni mot världen

anvandare2 jag är så avis det här är inte okej 

anvandare3 vill också ha någon att ta sådana bilder på

Del 35: Check! Vi ses i nästa del.

MVH A