Vi dansar vidare i livet | D.L

Dricker till max

1 augusti 2018. Klockan 15:38

Jag gick på den smala trottoaren upp till mamma och pappas hus. Dem skulle bjuda på middag och det var ett tag sedan vi träffades så jag såg fram emot det. Dante hade inte hört av sig, vi var tillbaka på ruta 1, tillbaka till rutan där ingen av oss kunde lita på den andra. Jag hörde inte heller av mig, det var ju jag som sa att han inte skulle prata med mig förens han bestämt sig så då ska inte jag vara den första som pratar. Mamma stod ute på framsidan och plockade lite i rabatterna och såg mig på lång väg.

"Hej! Älskling, hur är det?" 

"Det är bra." 

Jag log mot mamma och gick igenom huset till altanen där pappa stod och grillade, maten var nästan färdig när jag kom så jag satte mig vid bordet och hällde upp ett glas dricka till mig själv. När pappa ställt ner det sista satte han och mamma sig ner och vi började äta.

"Vart är Dante? Jag trodde du sa att han skulle med." 

"Han fick förhinder." 

Jag ville inte berätta att vi bråkat, igen. Varje gång jag nämner det för mamma säger hon bara att jag borde sluta kämpa så mycket om vi gång på gång bara ska hamna i en svacka men jag vet att det kommer vara värt det i slutändan. Att sitta här ute påminde mig om den morgonen jag satt här ute med Dante och allting var bra. Kanske har mamma rätt, jag kanske inte ska kämpa så mycket om jag bara blir sårad. När vi ätit upp började pappa plocka ut disken medan jag och mamma satte oss i den lilla soffgruppen som stod vid bortkanten av altanen. Pappa gick in och ut med all disk och vi frågade om han ville ha hjälp men han sa att han klarade det själv.

"Moa?" 

Jag vaknade lite ur min dagdröm och kollade upp på mamma som såg menande på mig. Jag gav henne en blick så hon skulle fortsätta.

"Bråkar ni igen? Är det därför han inte är här?" 

Varför var det så lätt att se igenom mig.

"Ja, men det är okej. Vi behöver bara några dagar på oss." 

"Moa, gumman, om du bara är ledsen kanske ni borde... Lägga ner?" 

"Jag är inte bara ledsen, alla förhållanden har sina svackor man måste bara jobba runt dem." 

"Det är sant men det är ju så ofta." 

"Jag är okej mamma. Jag lovar." 

Jag bytte samtalsämne ganska fort och började istället prata om resan som mamma och pappa ska på i slutet av augsusti. Dante var det sista jag ville prata om just nu.

(DANTES PERSPEKTIV)

Huvudvärken jag hade just nu kunde inte beskrivas, den gjorde ont men det fick mig på andra tankar. Jag hade sovit hos Ludwig, jag ville inte vara hemma, ville inte vara själv. Jag var ledsen över hur saker gick till med Moa men allt blev så rörigt när Amanda kom tillbaka, hur skulle jag reagera? Det blev bara svårt.

"Dante? Är du hungrig?" 

Ludwig kikade in i rummet och jag kunde känna lukten utav mat från köket och jag var faktiskt riktigt hungrig. Jag ställde mig upp och följde med honom ut, det var inga andra hemma och det kändes skönt. Då kanske jag kan snacka med honom. 

"Förlåt om jag var jobbig igår." 

"Du behöver inte säga förlåt, ät nu." 

Jag kollade på Ludwig och såg på honom att han ville säga något och jag väntade på att han skulle göra det. Det kändes fel av mig att alltid ringa Ludwig när jag behövde någon men det kändes som om han var den enda som riktigt kunde förstå.