Vi dansar vidare i livet | D.L

Uppriktig

6 september 2018. Klockan 11:01

"Vi måste prata." 

Långsamt tog jag mig ner för det sista trappsteget och stod bara någon centimeter ifrån honom, han vände sig och gick in mot köket och satte sig på en av stolarna som omringade bordet. Jag gick in i köket och hällde upp ett glas vatten innan jag satte mig mitt emot honom. Jag gav honom en lätt nick så han skulle säga det han ville.

"Det här, att jag följde med hem det var inte en bra idé." 

"Inget hände ju, det är okej." 

"Nej, vi bråkar, konstant. Vi mår inte bra av det här." 

Jag kollade på honom och han såg ganska tom ut men allt jag kände var att jag älskade honom. Mer än något annat. 

"En månad. Det skulle inte ta en månad." 

"Vad menar du?" 

"Senaste gången tog det en månad tills vi pratade igen och nu hände det, igen. Det är det vi inte mår bra av." 

"Vi suger på att kommunicera." 

Dante log mot mig och skrattade nästan lite, jag vet inte om hans sätt att hantera saker var att skämta men det var bättre än inget och han hade ju inte fel, vi suger på att kommunicera. 

"Communication is key." 

Jag höjde på glaset och log mot honom innan jag tog en till klunk av vattnet och tittade ut över gatan som var folktom.

"Jag kan inte ändra på mig." 

"Jag förväntar mig inte det." 

"Något måste förändras dock, vi kan inte stanna i det här." 

"Vad är det du vill ändra då?" 

"Jag önskar jag kunde ändra mig själv. Det kanske jag kan, någon gång men inte nu. Jag vill inte att du ska behöva vänta på att jag ska bli bättre." 

"Du behöver inte ändra på dig, jag älskar dig för den du är. Kommer alltid att älska dig för den du är. Det är dags att du älskar dig själv." 

Min hand låg vilandes på bordet och Dante la sin hand på min, allt kändes så normalt och för en sekund när jag slöt ögonen kändes allt verkligen normalt, som om det var vilken dag som helst. Dante var tvungen att åka till Axel för att jobba och jag packade ihop lite grejer innan jag tog mig mot bussen och tog bussen hem. Det var en regnig dag och alla kändes ganska nere idag. Bussen flockades av folk som inte ville ta sig ut ur regnet och gatorna var mer folktomma än någonsin. Jag, som är så smart, hade såklart inget paraply med mig så den sista biten från bussen hem krigade jag mig igenom och öppnade sedan portdörren och andades ut innan jag tog mig uppför trapporna in till min lägenhet. Den var städad, tack vare Cornelia och det kände jag mig tacksam över. Det var så skönt att kunna ställa ner min väska och gå in i en ren och fin lägenhet och bara känna säkerhet. Det enda jag kommit över var minnena härifrån. Jag kunde stå i mitt vardagsrum utan att bli påmind av alla dem bråk som tagit plats där. Eller se på min säng utan att minnas alla dem sömnlösa nätter när jag inte kunde skildra tankarna. Jag tog av min de kläder jag hade på mig och slängde ner dem i tvättkorgen och bytte om till något torrare och varmare innan jag gjorde mig en kopp kaffe och satte mig i sängen och svarade på lite jobb mail. 

Cornelia 15:36

Är du hemma? I lägenheten?

Moa 15:38

Si

Det dröjde inte många minuter innan det knackade på dörren och en torr Cornelia klev in, någon hade kommit ihåg paraplyet. Hon tog av sig sina ytterkläder innan hon gick och satte sig på andra sidan sängen och jag återvände till min plats bredvid henne.