Dante, medlem i Sveriges just nu största boyband. Moa, storstadstjej som inte vet vad hon ska ta sig till när känslorna inte kan bestämma sig. Vad händer om man börjar dejta någon som ska på turné? Blir det för mycket? Är det värt att kämpa för?
Bäs...
Jag var sen, 34 minuter sen. Jag var aldrig sen. Bussen hade fått punktering, hur händer det ens? Första saken på att göra listan idag var ett möte på jobbet och jag var 34 minuter sen. Bussen var tvungen att stanna ungefär fyra kvarter från jobbet så det enda jag hade kvar att göra var att springa. Jag har aldrig sprungit såhär fort i hela mitt liv och det enda jobbiga med att behöva springa fort i Stockholm var att det var övergångsställen överallt. Jag stannade för bilarna som körde förbi och andades lite tills en bil var snäll nog att stanna och låta mig gå över. Jag tog tag i min väska som jag lutade mot stolpen och vinkade mot föraren innan jag hann se vem det var som satt bakom ratten. Jag hade inte sett honom på över en månad, jag hade inte hört från honom på över en månad men där var han. Dante. Som sagt hann jag inte reagera förens jag redan gått över och när jag vände mig om var bilen redan borta. Jag fortsatte biten till jobbet men det var redan försent, när jag var där var mötet redan över.
5 september 2018. Klockan 15:32
"Moa, du följer också med eller?"
"Ja, det är klart jag gör."
"Kan vi sova hos dina föräldrar efter då? Det ligger ju så nära."
Jag nickade mot Lova som satt mitt emot mig. Idag skulle en vän till oss, Elsa, ha fest. Hon bor bara några hus ifrån mina föräldrar så det var alltid så att man däckade hos dem efteråt. Lova, Cornelia och Frida satt med mig runt köksbordet och hade plockat fram lite fika. Vi satt och pratade ett tag innan vi gjorde oss iordning.
"Moa, har det hänt något? Du verkar lite off."
Cornelia la huvudet på sne och log mot mig. Jag funderade en stund på om jag skulle berätta att jag såg han igår.
"Jag såg Dante igår."
Cornelia och Lova stannade upp och deras käkar åkte nästan ner i golvet. Dem kollade på varandra innan deras blickar föll på mig och jag rätade på mig lite innan jag berättade.
"Vi pratade inte. Han stannade vid övergångsstället och lät mig gå över, det är allt. Men jag såg honom."
"Såg han ut som vanligt?"
"Ja."
Dem återgick till att platta respektive locka deras hår och jag kollade på mig själv i spegeln en stund innan jag tog upp puderborsten och pudrade ansiktet. Ikväll ska jag glömma.
Hoppsan! Denna bild följer inte våra riktliner för innehåll. Försök att ta bort den eller ladda upp en annan bild för att fortsätta.
