Vi dansar vidare i livet | D.L

För en sista gång

12 oktober 2018. Klockan 13:28

Nu var det ungefär två veckor sedan jag berättade för Dante att jag skulle till London. Varje gång jag var med honom kände jag av att han inte ville att jag skulle åka, tro mig, jag vill knappt åka men jag ska inte låta honom stå i vägen för en fantastisk möjlighet. Om fyra dagar åker jag, om fyra dagar lämnar jag allt här hemma. Det känns så overkligt att jag ska bo i London utan några av mina kompisar. Cornelia och Lova har såklart sagt att dem ska komma och hälsa på men det är inget jag förväntar mig av Dante. Jag vet hur hektiskt hans schema kan vara och jag förstår om inte han har tid eller lust att åka till London på hans lediga dagar. Idag skulle Cornelia komma över för att hjälpa mig fixa en massa. Vi, som skulle till London, hade fått en länk skickad till oss där vi skulle fylla i en massa och sen ska jag också köpa en massa möbler. Jobbet står för kostnaden av möbler vilket känns otroligt roligt så Cornelia ska hjälpa mig med det, dem vill inte att vi ska ta med möbler från Sverige då det hela inte ska bli en stor flytt utan bara tillfälligt i ett par år. Imorgon skulle jag träffa Dante, vi ska spendera så mycket tid vi kan nu dem sista dagarna då vi inte vet hur mycket vi kommer träffas, om vi ens gör det, dem kommande 18 månaderna. 

Klockan hade rullat iväg och blivit 16, Cornelia hade SMSat och sagt att hon blir lite sen då hon och Valter hade varit iväg och trafiken inte var på deras sida. Det gjorde mig inte så mycket, jag hade inte direkt bråttom. Till slut knackade det på dörren och med ett leende öppnade jag dörren och mötte Cornelia med blicken. Hon kramade om mig innan vi tillsammans gick in till vardagsrummet och slog oss ner i soffan. Jag tog upp datorn direkt och tog mig in på länken. Det var en massa grejer man behövde fylla i, adressändring så vi får post till London, vi behöver skicka dit vår sjukhus journal och en massa andra grejer. Det tog en ganska lång stund att ta sig igenom formuläret men det var väl en bra sak, dem var väldigt noggranna med att få all den viktiga informationen. När jag skickat in formuläret klickade vi oss istället in till Ikeas hemsida, favorit hemsidan. 

"Ni tre bor tillsammans va?" 

Jag nickade mot Cornelia och fortsatte bläddra längs hemsidan, det var så mycket jag ville ha och så mycket jag la i kundvagnen då jag hela tiden påminde mig själv om att det faktiskt inte var jag som betalade. 

"Hur stort är ditt rum då?" 

"Oj, ingen aning men när vi var på jobbet så sa hon att våra rum är ungefär lika stora som konferensrummet och där skulle man lätt få plats med en dubbelsäng, skrivbord, gaderob och en byrå. Nästan lite större än mitt rum här." 

När jag sa det tittade vi båda snett in till mitt rum för att se vad som stod där inne och använde det lite som en mall för att veta vad jag skulle köpa. Nu köpte jag bara det nödvändigaste, alltså dem stora möblerna då dem redan kommer vara levererade till oss när vi är där och sen köper jag små grejerna på plats. 

"Hur känner du egentligen inför det här? Att bara lämna?" 

Cornelia la huvudet på sne och jag tog ett andetag samtidigt som jag la ifrån mig datorn. Jag ryckte lätt på axlarna. 

"Jag vet faktiskt inte, det hela känns fortfarande ganska nytt. Jag är ledsen över att inte kunna se er så ofta, eller Dante men jag vet att det här kommer blir bra i slutändan." 

"Att ni två faktiskt ska pröva att ha distansförhållande då? Det hade jag aldrig klarat av." 

Cornelia skakade på huvudet och lutade sig fram för att ta upp vattenglaset som stod placerat på bordet. 

"Varje dag känns det här som en sämre och sämre idé." 

Jag suckade lätt och kände hur en tyngd la sig på mina axlar.