Söndag 13 maj 2018. Klockan 11:02
Jag hade inte lämnat Cornelia's sida under hela natten. Hon var vaken, eller vaken och vaken. Hon sov, mycket, men läkarna sa att hon kommer må bättre när hennes kropp byggt upp sig igen. Hon vaknade då och då men sa ingenting det enda hon ville när hon öppnade ögonen var att få i sig lite mat och vatten men hon vägrade bli matad av mig, Lova eller hennes mamma. Hon hade brutit sitt högra ben, tre revben och hade en grov hjärnskakning men läkarna sa att under omständigheterna såg hennes kropp ut att må förvånansvärt bra. Det gjorde mig glad men jag kunde fortfarande inte släppa min blick ifrån henne.
"Moa, du måste äta lite du med. Ska vi inte sätta oss i kafeterian?"
Jag skakade på huvudet. Sen vi kom igår kväll hade jag varken ätit, gått på toa eller bytt om till de kläder min mamma kom förbi och lämnade. Jag visste innerst inne att det inte skulle skada Cornelia om jag gick iväg ett par minuter men det gjorde mig illamående att tänka på att hon skulle vara själv.
"Snälla. Hon är okej, du måste äta."
"Nej sa jag. Ni kan gå och äta men jag stannar."
Lova kom och gav mig en kram innan hon gick ut och stängde dörren försiktigt. Jag märkte inte ens att hon tog med min mobil när hon gick, jag hade inte kollat på den alls utan lät den vara på ljudlös i jackfickan.
"Hej, det är Dante."
"Hej, det är Lova. Kan du göra mig en tjänst?"
"Vadå? Har något hänt Moa?"
"Nja, inte med Moa men Cornelia var med om en olycka och Moa vägrar lämna hennes sida. Hon har inte ätit på jättelänge, kan du snälla komma hit och prata med henne?"
"Absolut, ska jag ta med något?"
"Ja, köp med lite thai mat så kanske hon äter."
Lova återvände efter tjugo minuter och satte sig ner på stolen mitt emot mig, hon sa inget men jag såg på henne att hon också var orolig. Efter ett tag öppnades dörren igen och Lova reste på sig.
"Jag går ner till kiosken."
Lova gick förbi personen som precis kommit in och efter ett par sekunder kände jag hur Dante's varma händer vilade på mina axlar. Han satte ner en påse med thaimat brevid mig men jag rörde mig fortfarande inte.
"Moa, du måste äta."
"Inte nu."
Dante tjafsade inte utan drog fram en stol och satte sig ner brevid mig och tog tag i min andra hand. Jag var trött, jag hade inte sovit på 24 timmar. Jag lutade huvudet lätt mot hans axel och lät ögonen vila ett tag.
Söndag 12 maj 2018. Klockan 14:57
Jag vaknade av ett högt skratt. Min nacke kändes stel efter att ha varit i samma position i tre timmar. Långsamt öppnade jag ögonen och vande mig vid ljuset. Jag möttes av Cornelia's stora leende och såg hur hon satt upp och pratade med Lova och Dante.
"Godmorgon sömntuta."
Cornelia kollade på mig och skrattade.
"Du ser hungrig ut, ät lite."
Jag vred på mig lite och försökte sträcka ut mig då hela kroppen kändes stel. Jag log mot Cornelia och kände hur magen drog ihop sig, hungrig var inte ens början på hur jag kände mig.
"Jag kan gå och värma maten."
Dante ställde sig upp och tog med påsen ut ur rummet. Nu var det bara jag, Lova och Cornelia där inne.
"Hur mår du?"
"Okej, jag har ont men annars känns det bra, ni är ju här."
"Jag var så orolig. Jag trodde faktiskt du inte skulle vakna."
"Men sluta, jag är inte klar i livet än. Det var bara en olycka, han bromsade ju, bara inte tidigt nog."
"Vad hände med honom?"
Lova kollade frågandes på Cornelia och mig.
"Jag vet inte, jag sov. Haha."
"Din mamma sa att det var han som ringde larmcentralen, han åkte med poliserna efter att ambulansen tagit hit dig."
Vi pratade om det vanliga efter det, vad vi tänkt att göra under veckan, prata skit om folk men när Dante kom tillbaka med min mat blev vi ganska tysta. Inte för att han inte får ta del av våra hemligheter men vi vill nog helst hålla allt inom oss tre. Att se Cornelia må mycket bättre gjorde mig gladare och jag åkte hem senare den dagen tillsammans med Lova.
Tisdag 15 maj 2018. Klockan 16:12
Klockan var strax efter fyra och jag hade precis kommit hem ifrån jobbet. Igår fick Cornelia lämna sjukhuset vilket var en otrolig lättnad. Eftersom jag är ledig på onsdagar och både Lova och Cornelia pluggar ska dem sova hos mig idag så vi får spendera värdefull tid med varandra, Cornelia's olycka var lite som en tankeställare och det är alltid så lätt att ta saker förgivet. Jag tänkte för första gången på säkert hundra år faktiskt laga mat ikväll. Dels för att jag var i ett cooking mode men också för att det kändes gulligt att bjuda på alla tres favoriträtt ikväll, pasta carbonara. Vi hade inte bestämt någon riktig tid utan dem skulle dyka upp när som. Mitt enda krav var att det skulle vara efter 17 så att jag hann varva ner efter jobbet, så tiden kanske var bestämd trots allt? Runt 16:30 ringde det på dörren och jag blev lite förvirrad eftersom ingen av dem lärt sig portkoden än och ingen ringt på porttelefonen.
"Hej."
"Hej, vad gör du här?"
"Jag tänkte bara lämna av detta."
Det var Dante som bestämt sig för att dyka upp unannounced och när jag öppnat höll han upp en blombukett framför sig som han sträckte över till mig.
"Nemen oj, vad har jag gjort för något speciellt?"
"Ingenting. Nej, skämt åsido. Tänkte bara ge dig något som ett grattis, till jobbet."
"Men, det var du inte tvungen att göra. Kom in lite."
Jag gav honom en puss på kinden och gick sedan in till köket för att sätta blommorna i vatten. Det var en jättefin bukett, verkligen inte något jag brukade gå och köpa, eller få.
"Lagar du mat?"
"Ja, haha, Lova och Cornelia ska vara här inatt så jag lagar lite middag åt oss."
"Då ska jag inte stanna länge så ni tre får vara ifred."
"Hur var det igår?"
"Vadå?"
"I studion?"
"Det var jättebra. Vi spelade in tre låtar som vi lagt på hyllan ett tag men det är nog dags att dem släpps. Men det är fortfarande inte tillräckligt många låtar för ett album, det är så jäkla svårt att skriva ibland."
"Hm, kanske måste inspireras lite mer?"
"Insipiration har jag tillräckligt av det är bara svårt att sätta alla känslor på papper."
"Jag hade aldrig kunnat skriva om mina känslor, det känns jättesvårt."
"Nja, man måste bara hitta någonting och gå utifrån det. I slutändan blir det oftast bra."
"Vågar man fråga vad du skriver om just nu?"
"Dig."
"Haha, det hoppas jag inte. Kan ej se att det skulle kunna bli en bra låt om den handlar om mig, världens tråkigaste människa."
Jag hoppas verkligen han skämta. Låter väl gulligt om en kille sitter och skriver låtar om en men jag kan verkligen inte se en intressant låt som skulle ha mig som utgångspunkt. Dante stannade tills maten var färdiglagad innan han gick hem. Under tiden jag väntade på de andra passade jag på att skryta lite om den otroligt fina buketten jag fick.
Gillas av dantelindhe, corneliahed och 426 andra
norinmoa Inte varje dag man blir uppvaktad såhär
Visa alla 103 kommentarer
corneliahed Du blir behandlad så som du förtjänar, älskar att se dig såhär glad med någon
dantelindhe Inte rosor av plast denna gången
anvandare men dem MÅSTE ju vara tillsammans nu??? någon som vet
anvandare2 @/anvandare håller med dig
anvandare3 kan alla sluta lägga sig i? låt dem köra sitt race
Jag ignorerar dem flesta kommentarerna som jag får om Dante. Det var mest fina kommentarer vilket gjorde mig glad men dem som var lite mer, eh, angående om vi hade ett förhållande eller inte försvann bland alla fina ord. Runt 18:20 plingade det äntligen på dörren och Lova och Cornelia stod utanför. Lova gick in först och tog i lugn och ro av sig sina ytterkläder medan Cornelia mer hoppade runt som Bambi på hal is med sina kryckor i spetsen. Hon såg verkligen ut att må bra och nästan njöt av att bli lite mer omhändertagen.
"Moa, angående din Instagram bild och denna vackra, vackra bukett måste man ju ändå fråga. Är ni ett par nu?"
Sa Lova samtidigt som hon luktade på blommorna som stod fint på köksbordet. Som svar ryckte jag på axlarna. Det var inte så att vi direkt diskuterat om vi var ett par eller inte men att kalla han min pojkvän kändes inget annat än fel.
"Men kom igen! Ni beter er som om ni varit tillsammans i hundra år."
Cornelia hoppade fram mot mig och putta lätt till mig.
"Allt jag vet är att jag gillar honom. Han gillar mig men jag tror inte att någon av oss är redo för något mer än så."
Jag vände mig skarpt med kastrullen fylld av pasta i högsta hugg. Jag satte ner den på bordet och vi satte oss ner för att äta.
"När börjar du på ditt nya jobb då?"
"Jag vet inte riktigt, jag ska jobba kvar på Statoil månaden ut och sen i början av juni ska vi diskutera löneavtalet och hur och när jag ska jobba."
"Jag är så glad för dig att du fick det! Det förtjänar du och det är närmre dit, eller?"
"Ja, mycket närmre!"
Vi åt upp den otroligt goda maten, riktigt stolt över att jag faktiskt kunde göra något så gott, innan vi satte oss i vardagsrummet och slökollade på TV:n medan vi spelade kort och pratade återigen om allt och ingenting. En kväll som jag och säkert dem behövde.
Del 11: Check! Hoppas ni fortfarande hänger i och inte börjar tröttna! Lämna gärna en kommentar om saker som kan förbättras eller som ni vill ska finnas med så fixar jag det!
MVH A