Jag hostar kraftigt in i armvecket. Och nej, den här gången är det faktiskt inte fejk. Jag är alldeles öm och hes i halsen, och det beror inte på någon äkta förkylning, utan på att jag stått och skriksjungit som en idiot tillsammans med Elin och tusentals andra tonåringar. Mestadels fangirlande tjejer.
Kim var förstås också med oss i den trånga folkmassan framför scenen, men till skillnad från oss så skrek hon inte. Men hon log mot mig när jag sjöng och fångade upp mig när mina ben emellanåt vacklade till av små knuffar ifrån de andra fansen.
Jag sätter mig i skräddarställning ovanpå mitt täcke på luftmadrassen och lutar ryggen mot kanten av Elins säng. Klockan är återigen halv ett på natten, efter ännu en fullspäckad dag.
Efter att vi lämnat det stela frukostbordet bakom oss och gjort oss i ordning, drog vi runt några timmar på stan i affärer, innan vi besökte McDonalds och beställde med oss tolv stycken cheeseburgare till vårt köande vid arenan.
Inte för att jag hade speciellt lätt för att äta. Nervositeten stegrades mer och mer, allt eftersom tiden för framförandet närmade sig, och sedan när de väl stod där kunde jag knappt tro att det var sant. Jag fick nypa mig själv i armen minst tre gånger för att på riktigt inse att jag inte drömde. Harry, Louis, Liam och Niall stod verkligen där på scenen. De sjöng live, kastade nävar av den använda konfettin på varandra då och då, och pratade på om hur mycket de älskade svenska köttbullar. Allt var precis så som jag föreställt mig att det skulle vara – till och med bättre.
Och nu är det över. En underlig tomhet vilar i mitt bröst. Ett hål efter alla mina förväntningar och den längtan som legat där och grott sedan jag öppnade det där kuvertet på min födelsedag. Sedan jag vecklade upp det hopvikta, tunna pappret med den utskrivna biljetten och svor högt och förvånat för mig själv, samtidigt som jag plötsligt glömde bort hur man gör när man andas och blev så yr att John fick skrika högt åt mig genom datorn att, som han uttryckte det: ta ett fucking andetag.
Han har förresten skickat en massa meddelanden den senaste kvarten om hur det var. Och jag svarade med "drömlikt" och en massa emojis med hjärtögon.
"Och Kim?" undrade han. Till det skrev jag bara en smiley med dubbelhakor. Jag får ringa honom på Discord när jag kommer hem. Han är den enda som vet något om frukostens tåflirtande. Det skrev jag till honom när jag lånade toaletten på McDonalds.
Luftmadrassen under mig kränger till när Elin sätter sig tillrätta bredvid mig.
"Berätta nu", säger hon med hes röst. "Vad är det som pågår mellan dig och Kim egentligen?"
Jag vrider hastigt på huvudet åt henne och spärrar upp ögonen. Har hon tjuvläst något av mina meddelanden till John?
"Va-ad menar du?" frågar jag stammande och näst intill ljudlöst, eftersom min röst nästan är helt försvunnen.
Elin lägger menande huvudet på sned och rynkar på pannan.
"Jag är inte dum", fnyser hon. "Ni satt ju typ och hade ögonsex vid frukosten!"
Ögonsex. Mina kinder hettar till åt hennes uttryck. Det får Elin att nöjt lägga armarna i kors och le stort åt mig.
"Aw, du rodnar!" utbrister hon och ler med ens ännu bredare. "Det är okej, du behöver inte skämmas, det är bara gulligt ifall du har känslor för henne."
Jag öppnar munnen för att protestera, men det kommer inga ord. Jag bara gapar, som en liten guldfisk.
Jag skulle kunna säga att tystnaden jag ger ifrån mig, beror på att jag har tappat rösten på grund av allt mitt skrikande – vilket jag tekniskt sett, faktiskt nästan har gjort – men samtidigt vet jag, att mitt tysta gapande snarare beror på att jag inte riktigt kan förneka hennes ord.
Slutligen lyckas jag stänga min smått gapande mun och pressar ihop läpparna så hårt, att jag på riktigt känner hur blodcirkulationen i dem stannar av. Det är nu luftmadrassen gärna får vara magisk och flyga mig ut genom fönstret och lägenheten, likt Aladdins flygande matta.
Sekunden efter inser jag att det inte skulle hjälpa, eftersom Elin faktiskt också sitter på madrassen intill mig.
När jag inte lyckas svara något blir Elins blåa ögon stora och hon ger ifrån sig ett litet tjut.
"Oh. My. God!" utbrister hon och ger mig fnissande en mjuk knuff i axeln med knytnäven, samtidigt som hon för den andra handen framför munnen. "Du har det!"
"Har vadå?"
Både jag och Elin tittar hastigt upp mot dörröppningen av rösten och min puls dunkar högt när jag får syn på Kim. I ena handen har hon en mörkblå mumin-mugg.
Elin låter handen som hon haft för munnen falla till sidan.
"Inget", säger hon snabbt och reser på sig, kryper ner under täcket i sin säng. En tacksam lättnad sprider sig i mitt bröst. Kim verkar inte ha hört vad vi talade om och jag gör en mental minnesanteckning om att tacka Elin senare för att hon inte berättade något.
Kim ser lite förundrande på sin kusin, men låter bli att upprepa sin fråga och vänder sig åt mig. Hon sätter sig på knä mittemot mig ovanpå luftmadrassen och räcker mig tekoppen.
"Här", säger hon. "Te med honung. Bästa kuren för halsont."
"Det är väl inte-" börjar jag ljudlöst, men Kim avbryter mig.
"Du ska inte prata mer nu", säger hon bestämt. "Du får nicka eller skaka på huvudet."
Jag himlar med ögonen åt hennes befallning, men tar emot tekoppen och tar en försiktig klunk av honungsteet. Nog är den varma vätskan len och varm för min såriga hals, men om det hjälper så mycket vet jag inte. Egentligen är det väl inte helt bevisat att te hjälper mot halsont, men jag kan inte låta bli att le inombords över gesten.
Kim har förflyttat sig till Elins sminkbord och sitter och tvättar av sitt läppstift med en sminkborttagningsservett. Hon har fäst det vitblonda håret i en slarvig knut bakpå huvudet som spretar åt alla håll.
"Alltså jag fattar inte hur Mulan kan få bort allt sitt smink genom ETT enda drag med ärmen på sin klänning!" utbrister hon och snurrar runt mot oss på den lilla pallen.
"Eller hur!" säger Elin upprört. "Det måste vara typ trollkonst!"
Eller bara en vanlig Disneyfilm.
Jag skrattar till bakom min tekopp och tar ytterligare några små klunkar till, innan jag ställer ifrån mig téet på Elins nattduksbord. Lilla My ser lite övergivet på mig från muggens blanka yta. Jag ignorerar henne. Te har aldrig varit min grej. Kaffe eller inget, ska det vara.
"Hallå! Du får ju dricka upp allt!" protesterar Kim när jag kryper ner under mitt täcke. "Var det inte gott?"
Jag grimaserar svagt åt henne och skakar sanningsenligt på huvudet, innan jag placerar det på kudden jag fått låna av Elin
"Men det är bra för din hals!" suckar Kim och slänger sminkborttagningsservetten i papperskorgen.
"Äh, låt henne vara Kimmy", säger Elin bortifrån sin säng. Kim suckar och kryper ner under sitt täcke bredvid mig. Lägger sig tillrätta på sidan, med ansiktet åt mitt håll.
"Har det varit en bra dag?" frågar hon slutligen och jag nickar. Känner hur leendet breder ut sig över mitt ansikte så att det börjar strama i kinderna.
"Då tar jag det som att du gillade min födelsedagspresent."
Jag spärrar upp ögonen.
"Är du galen?! Det är väl klar-" Mitt tonlösa, hesa uttalande, avbryts av Kims pekfinger mot mina läppar.
"Du skulle ju inte prata", säger hon och blåser lite i mitt ansikte. Den varma och söta andedräkten slår emot mina kinder som en lätt smekning.
"Men-"
Kim hyssjar och trycker återigen mjukt sitt finger för mina läppar.
"Tyst nu", viskar hon och ser djupt in i mina ögon. Med ens märker jag hur nära hon har kommit. Hennes läppar är fortfarande alldeles rosaröda efter läppstiftet, trots att hon tvättat bort det, och hon har släppt ut sitt hår igen.
Elin gäspar högljutt från sin säng och jag vaknar till ur transen, lyfter bort Kims hand och finger ifrån mina läppar. Makar mig någon centimeter ifrån henne, för att vara säker på att jag inte ska drabbas av hjärtstillestånd.
"Godnatt, nu släcker jag!" säger Elin och sekunden efter sveps rummet in i ett påtagligt mörker. Det tar en liten stund för ögonen att vänja sig, men ganska snart kan jag skymta Kims glittrande ögon i dunklet. Hon ser på mig och jag sneglar tillbaka på henne – jag fattar fortfarande inte varför jag inte tittar bort när hon ser på mig sådär. Hennes blick är så intensiv, så närvarande på något sätt. Så djup. Den får mig nästan alltid att rodna – jag kan känna hur kinderna hettar på mig även nu.
Ögonsex.
Så sa Elin. Ögonsex och tåflirtande. Fast det sistnämnda verkade hon ju inte ha lagt märke till.
Kroppen känns domnad av trötthet. När jag blundar kan jag fortfarande känna hennes blick på mig, men jag är alldeles för trött för att orka lyfta ögonlocken igen och se efter.