Jag fick åka ambulans. Med sirener och allt. Fast jag kunde inte direkt uppskatta åkturen. Jag låg bara och kved med en träpåle inkörd i axeln. Herregud Bianca, du har tittat alldeles för mycket på vampyrserier.
Kim satt bredvid mig i ambulansen. Rick med. Tölpen hade till och med mage, till att än en gång försöka flirta in sig hos Kim. Hon brydde sig dock inte ett dugg om honom. Hon tog bara tag i min friska hand och höll den hårt.
Jag undrar var hon har tagit vägen nu?
Jag försöker titta upp. Det är helt vitt omkring mig och alldeles luddigt i kanterna av mitt synfält. Vitklädda människor går vid sidan om båren så jag antar att den också rör på sig. Smärtan har slutat komma i vågor utan sitter istället i konstant. Jag känner mig som en stor klump av smärta. Som en böld.
"Det kommer att bli bra", säger en röst över huvudet på mig, som jag inte känner igen. Det sticker svagt till i armvecket. Jag förstår att det är en nål och att de antagligen tänkt att droga ner mig.
Jag har aldrig gillat mediciner och liknade kurer, inte för att de oftast är äckliga eller innefattar nålar, utan för att de påminner om mamma. De påminner om en tid då oro var vardag och mediciner var frukost. Inte min frukost förstås, men hennes. Och vem tror ni det var som fick se till att hon åt den?
Det molar i armen, handen är fortfarande helt bortdomnad och jag är alldeles torr i halsen. Jag försöker förstå vad som händer runt omkring mig men det är omöjligt, jag kan inte fokusera när smärtan maler så oavbrutet igenom min axel. Det enda jag vet är att båren rör på sig. Det känns som om jag svävar fram.
Usch, vad är det de har gett mig? Jag vill inte vara nerdrogad! Jag vill inte, vill inte!
"Bill?" Jag hajar till av den välkända rösten. Bull? "Fan. Lova mig att hon klarar sig!" Jag försöker vända på mig men jag kan inte röra mig.
"Vadå gå? Jag går ingen-jävla-stans förrän min syster är okej!" ryter min bror frustrerat någon bit ifrån mig. "JAG ÄR TAMEJFAN LUGN!?"
Bull! Jag försöker ropa till honom gång på gång, men jag lyckas inte öppna munnen och jag känner hur ögonlocken sakta och tungt börjar att sjunka ihop. Ljuset pressas ihop tills det helt och hållet försvinner bort. Slutligen är det enda jag uppfattar i mörker.
<><><><><><><><>
"Vill du veta en hemlis?" Jag tittar storögt upp på henne. De rosiga kinderna, den markerade hakan, det bruna håret och de gråa ögonen som lyser av förväntan.
"Vadå?"
"Du får lova att inte berätta för någon!" Hon sätter fingret för munnen och hyschar.
"Inte ens Bull?" frågar jag tveksamt.
"Absolut inte", säger hon bestämt. "Inte ens för pappa!" Hon ler mystiskt.
"Varför inte?"
"För det är vår hemlis. Om de får veta, så är det ju ingen hemlighet!" Hon sträcker ut tummen mot mig. Jag ser på den en stund innan jag sträcker fram min egen och trycker den mot hennes.
"Okej", säger jag. "Jag lovar."
Hon hoppar ivrigt upp från sin skräddarställning framför mig på golvet och går fram till sin garderob.
"Titta", viskar hon när hon sätter sig ner på golvet igen och håller fram ett ljusrosa smyckeskrin med guldmönster. När hon öppnar locket snurrar en liten ballerina där i till en melodi. "Vet du vad det här är min lilla prinsessa?"
Jag ser oförstående på henne.
"Det är vårt lyckoskrin!" säger hon och ler mjukt med läpparna sammanpressade.
"Lyckoskrin?"
"Ja. Varje gång det är något lyckligt du vill minnas, ett ord du tycker om, en person du tycker om, något roligt som har hänt eller vad du än har på hjärtat som gör dig lycklig; så skriver du ner det på en papperslapp och lägger i skrinet. Sedan varje gång vi känner oss nedstämda, så kan vi alltid öppna det och läsa."
Hon tar tag i ett kollegieblock och river av en bit papper. Min dotter; skriver hon med det bruna håret hängande som ett draperi för ansiktet. Hon viker ihop lappen och lägger den inuti skrinet.
<><><><><><><><>
Jag öppnar långsamt ögonen. Mitt huvud känns alldeles grumligt och jag tänker att jag måste fått ett hårt slag mot huvudet eller något.
Jag ser mig avvaktande om i det ljusa rummet. Jag ser en avstängd tv på väggen, ett litet träbord med några tidningar och två stolar, ett handfat och en tvålautomat. Det finns en dörr till vänster och till höger ett fördraget fönster. Det luktar handsprit. Sjukhus.
Min första instinkt är panik. En obehagskänsla skriker inuti mitt bröst. Jag försöker sätta mig upp men min kropp är alldeles geléaktig och det ömmar svagt i min högra axel.
Jag vrider försiktigt på huvudet och får syn på ett litet bord. På bordet står en vas med en ensam, liten gul ros.
Dörren öppnas och jag hör någon ropa mitt namn. Eller ja, Bill, rättare sagt. Jag vänder blicken mot dörren och slappnar av när jag möts av Wincents rödmosiga ansikte. Han struntar blankt i det faktum att jag ligger i en sjukhussäng, när han kastar sig om halsen på mig. Det värker till i högra armen när jag trycks ner mot lakanen.
"Jag trodde du skulle dö!" snyftar han i mitt öra. Först tror jag att han skämtar, men när jag känner hans varma tårar mot min nacke förstår jag att det inte kan vara så.
"Men Bull, varför då?" frågar jag och Wincent drar sig bort en bit för att möta mina ögon.
"Du var ju helt väck", snörvlar han och hans ögon mörknar plötsligt. "Och vad fan tänkte du med? Spela innebandy? Dumma unge!"
Jag ser generat på honom.
"Förlåt, jag tänkte inte alls", mumlar jag och minns plötsligt exakt vad jag gör här. Jag ramlade ju – eller blev knuffad snarare – och fick otroligt ont i armen och axeln, efter att jag dumdristigt nog gick på den där innebandyträningen.
Wincent ser på mig. "Skräm mig aldrig sådär igen Bill! ALDRIG!" säger han allvarligt med tårarna strömmande längs kinderna. Han verkar inte ens märka dem. Jag sträcker ut den friska armen och stryker bort hans tårar med min tumme.
"Jag lovar Bull", säger jag och han kramar om mig ännu hårdare.
"Aj, försiktigt", skrattar jag och han drar snabbt ifrån igen och ser förskräckt på mig.
"Förlåt!" andas han och jag skrattar till igen. Hans oro är verkligen äkta. Gud vad söt han är.
"Ingen fara", säger jag med ett leende och lutar mig tillbaka i sängen igen. "Vad hände egentligen? Eller vad – hur är det med min arm, rättare sagt?"
"När du ramlade drogs din axel ur led. De sövde ner dig och vred den rätt", förklarar min bror och lägger sig på rygg bredvid mig i sängen. "Men du är okej nu sis, det lovar jag."
Jag nickar och kryper in i hans famn. Han luktar lite rök. Jäveln har ju inte slutat röka helt än, trots både Mikas och mina protester. Antar att det får ta sin lilla tid. Att han luktar rök stör mig faktiskt inte speciellt mycket – det är oron för att kunna förlora honom på grund av det, som är värst.
"Var är Kim?" frågar jag och Wincent stryker mig över håret med handen.
"Hon och tränaren åkte för ett tag sedan. Hon ville egentligen stanna, men heller inte tränga sig på."
Jag nickar förstående.
"Jag drömde om mamma", mumlar jag emot hans bröstkorg. Wincent stelnar till så att jag nästan tror att han ska ställa sig upp och springa iväg, men ganska snart slappnar han av igen.
"Okej", harklar han sig. "Hur kändes det?"
Jag vrider huvudet så jag kan se hans ögon. De kantas av mörka, täta ögonfransar och är lika grå som hennes – mammas. Jag suckar stilla.
"Bra", svarar jag. "Det var inget dåligt. Ett bra minne bara." En hemlis.
Ett avlägset minne från innan allt började gå utför.