Jag slår ihop matteboken med en smäll.
"Jag orkar inte plugga på en fredagskväll!" gnäller jag och gömmer huvudet i händerna.
"Det skulle du ha tänkt på när du följde med dina vänner på Hitta Doris igår kväll", säger Wincent med ett roat flin, där han sitter bakåtlutad på stolen mitt emot mig och med fötterna prydligt uppslängda på köksbordet. Han har ett par svarta jeans och en grå t-shirt, så att man utan problem kan se tatueringarna på hans armar. Min favorit är en svart ros som han har på insidan av högra handleden.
Vem som helst skulle väl välja att se på bebisdoris istället för matteläxan, tänker jag och blir irriterad för att jag vet att han har rätt i det han säger. Tycker dock ändå att han borde förstå, att Disney slår alla matteläxor i världen. Alltid.
Wincent, min storebror, är nitton och tog studenten i våras. Just nu gör han inget annat än att säga åt en massa ungar att jaga runt efter en boll om eftermiddagarna och kvällarna. Inte för att han pluggade speciellt mycket när han väl gick i skolan. Då rökte han bara på eller söp om kvällarna och sket i frånvaron och betygen och låg runt med en massa. Därefter gick han och predikade för mig om hur försiktig och duktig jag skulle vara. Akta sig för spriten och pojkarna. Jo, för det var han ju verkligen rätt person att säga...
Jag kunde dock aldrig klandra honom för det. Jag vet att jag är en stor del till att Wincent fortfarande är i livet. Hade inte jag funnits och ifall han hade varit ensam med pappa då vår mamma tog sitt liv, så är det inte säkert att Wincent hade orkat leva. Hennes död tog väldigt hårt på honom och han gav ingen annan än sig själv skulden. Kanske kände han så för att han var äldst? Att han tyckte att han borde hindrat katastrofen för sin lillasyster, mig. Men sanningen är så bitter att det inte fanns något som någon av oss hade kunnat göra. Katastrofen var redan anlagd, som en sprakande brand.
Det var förstås jobbigt för mig också, självmord är ingen kopp te och det var trots allt mig som hon stod närmast precis innan hon dog. Hon berättade för mig om psykoserna, hallucinationerna hon hade. Fast hon kunde inte själv förstå att det hon såg inte var verkligt.
Ibland kunde hon plötsligt skrika till och be mig att gömma mig för alla möjliga sorters otäcka ting och varelser, eller att jag skulle springa och hämta en kniv i köket så att hon kunde försvara sig.
Kanske var det för att jag redan då läste mycket fantasy, som gjorde att jag inte blev speciellt rädd. Eller så var det en försvarsmekanism. Att jag kände att jag behövde vara lugn för att lugna henne. Det blev ombytta roller – jag fick spela mamman och hon barnet. Jag fick trösta henne när hon grät så att hon skakade. Jag fick se till att hon åt åtminstone ett par smörgåsar om dagen, att hon fick i sig vatten. Jag fick passa upp på henne för att pappa jobbade och Wincent hade fotbollsträning. Ingen ville kalla henne sjuk, för den Karoline vi kände var inte sjuk, hon var vacker och glad och kärleksfull och hon älskade livet.
Jag vill aldrig tänka på det så, men på något sätt blev mammas död mer som en lättnad för mig. Hon blev inte bara kvitt sin egen smärta, hon lyfte den även från mina axlar. För mig var det nästan jobbigare under hennes sista år, än när hon väl dog. Hon var inte sig själv längre. Hon var skärrad, orkeslös och sönderfallen. Visst var hon knuten till mig via blod, men en mor var hon knappast.
För Wincent var mamma död när hon hängde med snaran kring sin hals, men för mig var hon död långt innan så. För mig var hon död den första gången hon kollade på mig och frågade vem jag var, med skräck i blicken. Jag kan fortfarande minnas den stora klumpen i halsen som växte sig stor.
Det går förstås inte för mig att säga exakt hur Wincent mådde, för jag kommer aldrig att förstå, på samma sätt som han aldrig kommer att förstå hur det var för mig. Vi är nog lika skadade av det båda två, fast på olika sätt.
När hon väl dog, försökte jag och pappa att nå fram till Wincent, men vi lyckades aldrig riktigt. Det var inte förrän han träffade sin flickvän Mika, som vi kunde prata om mamma igen utan att någon skulle skrika och smälla i dörrar. Utan att han skulle sticka till sin bästa vän Måns och röka gud vet vad för att dämpa sin ångest.
Allt löste sig inte på en gång förstås, men allt eftersom han föll för Mika, märktes det att Wincent öppnade upp mer och mer av sig själv. Hon fick honom att inse att han inte kunde fly från det som varit och så brydde hon sig om honom, trots alla de där bristerna. Jag fick tillbaka min storebror. Min riktiga storebror.
Och Mika själv har blivit lite som en storasyster för mig. Hon är snäll och rolig och så har hon inte tagit studenten än. Hon om någon kan förstå min panik nu med alla deadlines och all skolångest.
Jag går sista året i grundskolan och jag kan inte säga annat än att ribban ligger högt. Det är press från familj och lärare och så från en själv. Man vill ju lyckas. Få så bra betyg som möjligt. Kunna ha möjlighet att söka in till de gymnasieskolor man vill gå på.
Jag möter Wincents överlägsna blick på andra sidan köksbordet och ler retsamt.
"Varför skulle jag lyssna på dig, när gjorde du senast en matteläxa?" frågar jag.
Hans leende falnar. "Oschysst Bill, oschysst", fnyser han och för den röda muggen med en svart drake på, till läpparna. På senaste tiden har han börjat dricka kaffe som en utbränd kontorsnubbe med fyrtioårskris. Men jag klagar inte, det är bättre än att han super ner sig i alla fall.
Jag ler och fäster några mörkbruna hårslingor som fallit ur min hästsvans, bakom öronen.
"Kommer Mika ikväll?" frågar jag.
Wincent skakar på huvudet. "Hurså?"
"Nej, jag bara ville veta om det var säkert att sova hemma eller inte", svarar jag med ett flin. Wincents haka faller några centimeter.
"Vad tror du om oss egentligen?" säger han och lägger handen på hjärtat, för att förstärka hur sårad han anser att han är över mitt konstaterande. Jag himlar med ögonen.
"Jag tror inget om Mika, men med dig vet man aldrig", skrattar jag.
"Äckel", fnyser han och reser på sig.
"Vadå? Du brukade vara med tjejer ganska ofta utan att tänka på mig innan", kontrar jag. Ångrar lite att jag tog upp ämnet, då minnena nästan ger mig kväljningar. Tjejerna stönade alltid min brors namn så man funderade på att såga av sig sina öron.
När jag tänker efter hade det kanske inte hjälpt. Det är väl inuti örat som hörseln sitter. Man får använda en borr istället då. Aj.
Wincent vänder sig om och tittar på mig med sina gråa ögon. Han suckar och sätter sig igen. Drar handen genom det mörkbruna håret.
"Jag vet", säger han med blicken i bordsskivan. "Jag är ledsen att du fick utstå det syrran." Hans röst är genuint besvärad. Jag får erkänna att det får mig att smälta lite.
"Det är lugnt Bull", svarar jag. Han möter min blick och ler lite, fast det ser mest ut som en grimas. Han är inte speciellt stolt över hur han har betett sig de senaste två åren. Med all rätt, sorgligt nog.
"Men du", säger han efter en stund. "Mika och jag är väldigt taggade på din femtonårsdag. Vi tänkte att du kunde ha fe-"
"Jaaaa!" tjuter jag. "Du är världens bästa brorsa!" Jag flyger upp från stolen och springer runt bordet, där jag kastar mig om halsen på Wincent som himlar med ögonen.
"Jag vet", svarar han nonchalant och lyfter bort mig från honom. "Jag fixar dricka, men ni ska inte supa ner er så att ni däckar eller hoppa i säng." Han håller upp sitt pekfinger vid påståendena och ser strängt ner på mig, där jag överlyckligt hoppar jämfota.
"Okej!" säger jag och klappar i händerna. "TACKTACKTACK!"
"Plugga nu."
Glädjedödare.
Men jag ler ändå och öppnar artigt den förbannade boken igen, men när Wincent ställt den urdruckna kaffekoppen på diskbänken och lämnat köket, så tar jag upp min telefon.
Laady_B: Snälla skjut mig.
Det tar inte mer än tre sekunder förrän jag får ett svar.
TooxicBooy: Nah, jag vill inte skjuta ditt vackra ansikte, hun.
TooxicBooy är min internetkompis. Vi träffades, eller hittade varandra kanske man ska säga, när jag spelade Leage of Legends. Numera spelar jag inte speciellt mycket längre, men det var i vilket fall där vi möttes. Vi spelade ihop ett flertal gånger, sedan började vi chatta via Snapchat istället och nu är han en av mina bästa vänner. Han är lika gammal som mig, bor i Norrland och heter egentligen John.
Laady_B: Men matten dödar mig!!!
TooxicBooy: Fortfarande inte en bra ursäkt.
Laady_B: :(
TooxicBooy: :')
Laady_B: Skrattar du ??!
TooxicBooy: Röven av mig.
Laady_B: Jag gillar inte dig.
TooxicBooy: Du älskar mig.
Laady_B: Det gör jag inte.
TooxicBooy: Det gör du.
Laady_B: Jaja okej, ibland.
TooxicBooy: ;)
TooxicBooy: Vi ses senare B.
Laady_B: Mmm
TooxicBooy: Och du, lycka till med läxorna :*
Laady_B: Fuck off <3
_________________
Första kapitlet! Wiiiie! Vad tycker ni? Godkänt?
Kram!
// Eddie