"Är det ledigt här?"
Det är Kim som frågar och även om det är både jag, Louise och Bella vid bordet, så känns det som om Kim ställer frågan enbart till mig. Det är något med hennes blick på mig, som om hon ser något hon tycker är intressant. Kanske är det mitt skatbo till hår, som jag fäst i den där slarviga knuten? Eller min extremt synbara sömnbrist.
Kim själv skulle kunna vara hämtad ur en modellkatalog. Det axellånga, ljusa håret ligger perfekt, ögonbrynen är oklanderligt markerade, ögonen lätt sotade och läpparna mörkt röda.
"Absolut!" säger Louise med ett leende och jag nickar stumt, petar med gaffeln i den vattniga salladen. Iakttar diskret Kim när hon ställer ner sin tallrik på bordet och sedan vänder på klacken för att stega iväg åt mjölkautomaterna. De pryds av varsina skrikgröna kor som säger att de älskar mjölk. Okej, säger är att ta i: Det står textat i pratbubblor ovanför deras huvuden. Dessutom råmar kossor.
Kim kommer tillbaka till bordet med sitt mjölkglas och slår sig ner i stolen till höger om mig.
"Inte för att vara ohövlig eller så", börjar hon när hon har tagit en tugga av pastagratängen, vilket råkar vara dagens skollunch, "men jag har inte fått veta vad ni heter."
"Det är bara för att Ann är dum i huvudet", säger Louise med ett flin, men jag märker hur hon sneglar lite diskret runt omkring sig i matsalen, för att vara säker på att inte Ann hörde vad hon sa. Jag lägger ner gaffeln bredvid min tallrik.
"Jag heter Bianca", säger jag och sträcker fram handen.
"Angenämt", säger Kim och skakar min hand. Hennes ordval får mig att skratta till och det tycks få Kims gröna ögon att glittra till lite mer än innan. Jag vet inte vad det är, men något får mig att stanna kvar i hennes blick lite extra.
"Jag är Bella", hör jag Bella säga bakom mig och vi bryter ögonkontakten.
"Louise."
Kim nickar som svar åt dem och tar tag i sina bestick igen. "Jag såg att vi har idrott efter maten", säger hon mellan tuggorna. "Kul!"
Bella grimaserar lätt. "Jag är extra kvinnlig", säger hon kort.
"Igen?" säger Louise roat.
Kim skrattar. "Du gillar inte sport, eller?" frågar hon förstående och Bella skakar bekräftande på huvudet. Bella har mens varje idrottslektion, utom på teorin och dansen. Det är ett under att hon får godkänt.
"Jag älskar sport", säger Kim och ler.
"Tränar du något speciellt?" frågar jag och ser på hennes rödmålade läppar. Hon ser inte ut att vara en sportnörd. Fast å andra sidan ser jag själv inte direkt ut att kunna hacka en dator, vilket jag kan.
"Innebandy", svarar hon glatt. "Vet ni något om innebandyklubben här? Är den bra?" Ska jag vara helt ärlig, så visste jag inte ens att vi hade en.
"Det bör du nog fråga killarna om", svarar Louise med ett litet leende. "Calle och Robin spelar, tror jag."
Kim nickar. "Okej. Nice."
Det blir tyst en stund. En ganska så stel tystnad. Det kan knappast bli stelare.
Men jo. Mitt i tystnaden vibrerar min mobil till och jag har tydligen ljudet på också, för det skränar rejält av min ank-signal, som jag för tillfället inte har en jäkla aning om varför jag har som meddelandesignal.
*Buzz - Kvack-Kvack-Kvack*
Jag vill bara slå till mig själv med något. Och jag vill ha den där smällen ännu mer när jag läser notisen till sms:et.
Lukas: Är du sur på mig?
Varför skulle jag vara sur på honom? Det finns väl ingen anledning till det?
Okej, det finns massor av anledningar.
"Är det din pojkvän?" frågar Kim och jag håller på att tappa telefonen, eftersom jag inte har märkt att hon har tjuvläst över min axel. Hennes hand greppar snabbt tag runt min, bara några centimeter ovanför min tallrik, för att förhindra att min mobil gör ett mindre face-plant i pastagratängen.
"Lukas? Nej", säger jag och skrattar nervöst. "Gud, nej."
Jag stirrar på våra händer. Hennes hand är varm ovanpå min.
"Lukas i vår klass?" hör jag Louise säga förvånat bredvid mig och jag vaknar upp ur transen.
"Har du hållit något hemligt för oss Bibbi?" frågar Bella med ett peddo-leende.
Jag tar ett stadigare tag om mobilen och krånglar min hand ur Kims grepp.
"Jag har inte hållit något hemligt", säger jag kort. "Det är inget mellan Lukas och mig. Åtminstone inte från min sida."
"Vet han om det?" frågar Kim leendes och jag möter hennes blick igen. De gröna ögonen glittrar som smaragder.
Jag skakar på huvudet. "Tror inte det. Jag försöker vara dryg, men han fattar inte vinken."
Louise fnissar. "Jag tycker det är gulligt", säger hon. "Hashtag: Luanca."
Jag sluter ögonen och skakar på huvudet igen. Gulligt är det absolut sista det är. Hoppas för hennes skull att inte Lukas hörde vad hon sa.
"Det enda shippet som existerar är Larry", säger jag och reser mig hastigt från stolen.
<><><><><><><><>
"Bianca, Love, Simon, Robin, Ester, Louise, Elin, Sara, Filip, och ursäkta, vad heter du nu?"
"Kim."
"Och Kim. Ni är det gröna laget, västar finns att hämta i förrådet", säger Gympa-Benny med en jag-är-så-oerhört-trött-på-livet-röst. "Resten är i vita laget."
Spridda stön hörs.
"Men euuuw måste vi ha västar?!" gnäller Louise och de andra tjejerna håller med.
"Ja Benny, jag får alltid ha väst!" klagar Elin.
"De luktar röv", konstaterar Filip.
Till och med Bella som sitter på bänken, lyfter huvudet från telefonen och rynkar äcklat på näsan åt samtalsämnet.
Gympa-Benny kollar livstrött på dem i sin ärtgröna träningsoverall. "Ni överlever, ni ska ändå duscha sedan."
För alla duschar ju, tänker jag. Not.
Den enda tjejen i laget som inte gnäller över västarna är Kim. Jag är förundrad över att hon är så positiv. Hon drar utan klagomål västen över huvudet och joggar bort till planhalvan som vårt lag tilldelats. Hon har fäst det vitblonda håret i en liten tofs nu. Under den stora, gröna västen har hon ett linne och ett par hotpants, så västen ser mer ut som en kort klänning. En extremt ful klänning, fast på något sätt får hon det ändå att se snyggt ut.
Efter att alla i laget, inklusive jag, slutligen har fått på sig de svettstinkande västarna, så går vi samlat bort till Kim som studsar lite på stället.
"Spökboll", säger hon glatt och gnuggar handflatorna mot varandra. "Vem vill vara spöke?"
Är hon inte ett dugg nervös? Liksom, hon är ny i klassen och det är idrott. Hade det varit jag, så hade jag gråtit inombords.
Men inte Kim. Hon är bara glad. Som om hon är hög på livet eller något. Hur hon kan vara det på en idrottslektion med Gympa-Benny är häpnadsväckande.
"Jag kan vara spöke", säger Love.
När resten av laget nickar godkännande, går han över träbänken som gränsar till andra lagets planhalva och vandrar över mot "spökboet".
Just innan Gympa-Benny blåser till start i sin grisrosa visselpipa, får jag en liten knuff i axeln. Jag vänder mig förvirrat om och får syn på Kim bredvid mig.
"Vi siktar på Lukas", säger hon bestämt med de röda läpparna sammanpressade. "Han ska dö."
Jag kan inte låta bli att le.
__________________
Ugh, min dag idag har inte varit så bra. När jag tidigare idag satt i matsalen och åt, började jag få flimmer för ögonen, dvs ett tecken på att jag håller på att få ett akut migränanfall. Jag får det turligt nog rätt så sällan, när jag sovit dåligt under en period eller är väldigt stressad osv. Migrän i sig får jag dock rätt ofta, (huvudvärk på ena sidan av huvudet som inte alltid går över så snabbt.) Men idag fick jag alltså ett "akut" migränanfall, som jag kallar det, och det är migrän fast extremare. Värre smärta och ofta illamående + att jag oftast inte kan tänka på något förutom att andas för jag mår så dåligt! Hjärnan kan liksom inte fokusera. (Fick ett sådant anfall första gången när jag var 12.) Jag måste somna för att detta kan-inte-tänka-zombie-tillstånd ska gå över och bara innebära "normal" huvudvärk som jag åtminstone kan stå ut med. (Detta kan ta timmar.) I alla fall, jag hade tidigare speciella tabletter men de hjälpte inte, så nu har jag fått utskrivet en starkare medicin - nässpray som ska stoppa anfallet och direkt hoppa till den "normala" huvudvärken (om ni fattar haha). Den funkar åtminstone till skillnad från tabletterna, så det är jag glad över.
Nu är det ju dock så att sist jag hade ett sådant akut anfall, var för typ ett år sedan, så dum och slarvig som jag är så hade jag ingen medicin med mig idag!? Jag lider som ni kanske vet, även av panikångest, så det blev ju att jag satt och grät och hyperventilerade i panik i matsalen för jag visste att jag snart riskerade att hamna i det där groteska zombie-tillståndet. Jag gick till skolsyster och fick lägga mig i det där vilorummet, där jag såklart skämdes för att jag grät och hade ångest – för vad hjälpte det liksom att freaka över något som jag inte kunde göra något åt...
Migrän + panikångest = ingen bra kombo. (Inget av det är marängsviss var för sig heller.) Jag skakade och spände mig så mycket i panik att jag frös, och ena handen och tungan domnade bort... Sjukt obehagligt!
I vilket fall löste det sig slutligen med att min kära far åkte hem och hämtade medicinen och sedan åkte till min skola och hämtade mig. Var rätt yr när vi skulle gå till bilen så jag fick hålla pappa i handen och han fick leda ut mig. (Ett par killar som spelade biljard i korridoren glodde på mig, lol)
Men nu mår jag i alla fall lite bättre! Lite lagom öm i huvudet bara ;) ! Och nej, jag har inte skrivit hela kapitlet nu, bara läst igenom :)
Hur mår ni idag? Har ni något kul att berätta som kan göra min eller någon annans dag lite bättre? <3
Vad tycker ni om Kim?
Shippar ni Luanca? Eller något annat kanske ;)
Kram! <3