Jag satte mig i fosterställning och grät. Jag vågade inte titta för då så skulle jag få en tillbaka blick som inte var så possessiv för resten av livet. De salta tårarna rann okontrollerat ner för mina kinder. Jag kände en arm på min vänstra axel. Jag vände mig och och där satt Sara. Jag kollade lite snabbt mot tågrälsen där tåget närmade sig Martinus. Det var bara några meter ifrån han när jag hörde någon smälla till spåret. Sara kollade undrande upp på spåret och där såg hon...
Sara POV
- Du kan inte...
- Jag kan om jag vill!
Hur kan han? Jag hörde Kjell - Eriks röst en bit bakom oss. Han ropade på Marcus och Martinus men de lyssnade inte. Jag visste inte om jag skulle stanna kvar eller springa mot Marcus. Tårarna forsade fortfarande ner för kinderna och bildade en liten pöl på marken nedanför mig.
Marcus POV
Varför just Martinus? Jag tog ett löst tag runt Martinus magra arm och försökte få bort ha från spåret men det gick inte.
- Vad håller du på med egentligen?
- Jag vet inte, men jag mår så dåligt över att se Ida lida.
- Du tror inte att hon kommer att lida mer än vad du gör nu om du dör.
Martinus tog ytterligare ett steg fram. Tåget började sakta bromsa in när Martinus la sig ner på spåret.
Martinus POV
Jag hörde Ida skrika vid tågkanten. Jag kollade snabbt bort mot hennes håll. Hon hade började gå mot mig.
- Lämna mig kvar!
- Då skulle jag aldrig förlåta mig själv.
Jag reste mig upp i sista minuten men det var redan försent. Tåget skrapade upp baksidan av smalbenet. Jag kollade ner på mitt vänstra ben. Jag kände hur jag tappade mer och mer blod och allt blev svart.
- MARTINUS! Skrek Ida svagt.
----------------------------------------------
Han svarade inte. Betydde det att han inte levde? Jag gick fram till båren som han var upplagt på och la in hand över hanns. Jag böjde mig sakta fram och skulle pussa han på hanns ena kind när en hand trycktes på min bröstkorg. Det gjorde ganska ont och jag flyttade mig lite åt sidan.
- Du får tyvärr inte följa med i ambulansen.
- Men...
- Inga men, du för åka till sjukhuset när vi meddelar dig.
Ambulansen åkte iväg och jag vände mig om för att gå hem ( eller jag ska inte ljuga jag sprang hem ) Jag sprang allt vad jag kunde hem till mig. Alla de andra var hemma hos Marcus men jag ville inte gå dit. Jag ville bara ligga i min säng och gråta ensam och det var det jag gjorde också. Tiden bara sprang iväg och helt plötsligt så var klockan redan 22.07. Mamma kom hem och frågade mig om jag ville sova hemma hos Marcus och dom men jag sa nej. Jag ville bara gråta tills jag var helg tom. Jag visste fortfarande inte om Martinus var död eller inte. Jag somnade oroligt och vaknade flera gånger på natten och bara grät. Jag sträckte mig mot min mobil som la på nattduksbordet. Klockan var 05.01. Jag försökte att somna om men det gick inte. Istället så bestämde jag mig för att gå upp. Samtidigt som jag drog av mig kläderna i badrummet så startade jag duschen. Det kom ångande varmt vatten efter en stund. Jag verkligen hatade att duscha i kallt vatten så det var därför jag alltid stod kvar en stund utanför duschen. Jag drog duschmunstycket längst med min kropp. Jag var klar redan vid halv sju så jag bestämde mig för att gå till Marcus och dem andra för att äta frukost. Jag hade inte på mig smink idag för att jag visste inte när tårarna kom. Sara öppnade dörren. Jag kramade hon och sedan så satte jag mina skor på skostället. Utan att säga något så fortsatte jag in till matbordet. Jag slog mig ner på samma stol som jag satt på igår. Jag kännde att tårarna var på väg. Jag blinkade med ögonen så att de inte skulle falla ner men de gjorde det.
- Hur har det gått med Martinus?
- Doktorn ringde innan och sa att vi fick hälsa på han idag, så vill du så kan jag hämta upp dig,Marcus och Sara efter skolan?
Jag nickade ett ja och började gå mot ytterdörren. Vi lämnade huset och Marcus tog upp sina nycklar för att låsa dörren. Han vred om låset och vi började att gå till skolan. Jag kollade lite då och då på Marcus och Sara som gick där hand i hand. Jag saknade så mycket Martinus och det kändes så tomt utan han vid min sida. När vi kom fram till skolan så gick jag till mitt skåp för att ta matteboken,linjal,penna och sudd sedan så började jag gå mot mattelektionen.
Marcus POV
Jag såg hur ledsen Ida var. Jag tyckte så synd om henne. Jag ville ge hon en kram men istället så satte jag min hand på hennes lår ( som man kan ta på fel sätt, vilket hon nog gjorde ) Hon kollade med en undrande blick på mig och drog bort min hand från hennes lår och fortsatte på mattetalet hon var på. Skoldagen gick mot sitt slut och vi slutade redan 11.58. Vi stod vid trotoarskanten och väntade på Kjell - Erik. Han kom tjugo minuter sent men det gjorde inget. Jag verkligen längtade tills att se Martinus igen.
----------------------------------------------
Vi gick mot entré som jag nu hade gått igenom ett par gånger både av lycka och depression. Jag såg Martinus från fönstret ligga i sin säng och kolla på mobilen ( trodde jag ) Jag sprang upp på hanns rum. Där la han med slutna ögon. Jag nuddade till han lite lätt på hanns arm men han rörde inte sig. Jag fick panik och mitt hjärta började att slå snabbare och snabbare.
- Ida kom jag måste prata med dig!
Jag följde med doktorn in på ett av deras kontor där jag slog mig ner på en av stolarna.
- Det är så här att Martinus har tappat så mycket blod på så kort tid så att han har en ganska stor risk att dö! Men jag kan inte lova någonting.
F*n, han kan dö... Jag kunde inte ens tänka mig ett liv utan han. Jag gick in till rummet där Martinus låg i. Nu hade han öppnat ögonen. Det gick en lättnad inom mig att han fortfarande levde men det var ju mitt fel att han tänkte ta självmord. Jag tänkte att mitt liv var meningslöst och att jag bara ville dö. Martinus hade en maskin bredvid sängen som det pumpade in nytt blod till kroppen. Hanns skin på benet var helt sönder fräst vilket såg lite läskig ut. Det stod i alla tidningar och jag fick reda på att de aldrig hade gett så mycket blod till någon person.
- Martinus... Förlåt det var mitt fel.
- Nej det var mitt, detta skulle aldrig hänt om inte jag hade gått ut på spåret.
Jag och Martinus kramade varandra innan våra läppar möttes i en kyss. Jag satte mig ner på den otroligt mjuka sängen och låste upp min mobil. Jag och Martinus kollade igenom olika fanpages på Instagram som vi alltid brukar göra. Jag skulle kunna ligga där i en evighet och höra på blodet som forsade ut och in från Martinus.
- Ida vi måste gå nu.
- Men Marcus och Sara då?
- De har redan träffat han när du pratade med doktorn, kom nu!
- Doktorn? Sa Martinus.
- Jag kan förklara sen...
Kjell - Erik POV
Jag tog ett ganska hårt tag runt Idas midja och visade vägen ut från sjukhuset. Hon såg lite gladare ut nu än imorse i allafall... Men var det något som de inte hade berättat för mig? Vad hade egentligen hänt med Martinus?
Vi var hemma och alla hade samlats runt matbordet ute på terrassen för att äta. Till middag så blev det köttbullar med mos. Jag gillade inte det men denna gången så var det ganska gott. Det tog ett tag innan alla var klara. Marcus,Sara gick upp till hanns rum Medans Emma gick upp till hennes rum. Jag och Katrin hjälptes åt med disken men Ida satt fortfarande kvar. Jag såg att ett par tårar rann ner från hennes kinder. Jag fortsatte att plocka undan disken medans Katrin gick och pratade med hon.
Katrins POV
Jag såg att ett par kalla tårar letade sig ner för Idss kinder. Jag gick sakta bort och kramade henne en lång stund. Det var länge sedan jag bara höll om hon i min famn och hörde hennes snyftningar.
- Hur går det?
- Inget bra... Jag saknar Martinus!
- Jag vet och det gör vi alla.
Hon la sitt huvud på min bröstkorg och bara grät. Jag kunde känna hennes hjärt slag slå långsammare och långsammare...
Hon slutade att andas för ett tag men började sedan igen fast nu i en lugnare och normalare tackt.
- Vad var det som hände egentligen?
Det blev tyst i flera minuter. Frågan stannade länge i mitt huvud...
----------------------------------------------
Detta var kapitel 14 vad tycker ni? Ta k så sjukt mycket för 700+ läsare och en massa nya följare. Vad tror du händer? Vad händer mellan Ida och Martinus? Du är bäst <3