"Jag fuckade ju upp i våras", säger Måns. "Men han förlät mig ändå. Stod till och med kvar vid min sida, fast jag vet hur jäkla stelt det måste ha varit för honom. Han kommer förlåta dig."
"Mm, om du säger det så", mumlar jag tyst.
Men det här är inte samma sak. Att Måns berättade att han var kär i Wincent var inte ett svek. Det ledde mer till en chock och förvåning hos min bror. Och som Måns sa, det blev awkward. Men det var inget som sårade honom. Inte så här. Inte som jag har sårat honom nu.
Mitt ben kan inte sluta skaka under bordet. Jag kan inte få det att sluta. Min ångest vägrar att lägga av.
Kim stryker mjukt bort ett par tårar från min kind med handen. Jag har gråtit så mycket att jag inte ens känner att jag gör det längre. Tårarna är som en del av min hud nu.
Efter den misslyckade dubbeldejten sitter vi nu i Kims kök och har någon form av krismöte/swedish fika. Jag och Kim bredvid varann på två av köksstolarna och Måns med Theo i knät på den tredje. Kim och hennes mamma har ju nämligen bara tre stolar än så länge.
Mika ringde för en stund sedan och berättade för oss att Wincent inte sagt ett enda ord till henne sedan hennes pappa kört henne till vårt hus. Hon kunde berätta att han låg i sin säng och kunde höra att han inte grät, men hon kunde inte se och avgöra hur han mådde utöver det. Bara att han inte svarade henne, vad hon än sa, vilket inte lät särskilt lovande för mig. Jag kunde förstå ifrån hennes ord att han verkade helt apatisk. Och att inte reagera på tal? Ens med ilskna ord? Det är jävligt illa.
Jag lägger huvudet i händerna över bordet. Känner hur jag är på väg att börja grina högt igen.
"Ska du inte ha lite te?" undrar Måns försiktigt och jag överväger att skrika på honom. Jag har precis förstört typ hela min relation med min bror. Så nej, jag vill inte ha nåt jäkla te!
Men det säger jag inte högt. Jag förstår att han bara menar väl men det känns verkligen som att ingenting kan hjälpa min ångest just nu. Framför allt inte te.
Jag sätter mig upp ordentligt igen och snörvlar tyst. Har slutat bry mig om hur rödmosigt mitt ansikte är vid det här laget. Inte ens för Kim (som jag vanligtvis inte skulle velat visa mig så här inför), orkar jag att dölja det. Det gör för ont. Det är skitsamma om mitt ansikte ser ut som en övermogen jordgubbe. Inget spelar någon roll längre.
Jag försöker ständigt stå emot impulsen att sms:a honom. Det lär ju vara det allra sista som kommer att fungera just nu. Det skulle säkert bara föra honom ännu längre bort ifrån mig. Wincent brukar inte vara långsint, men jag är inte så säker på att det kommer vara samma sak den här gången.
Alla säger att jag ska ge honom tid. Nu har det gått två timmar och det känns som att jag har väntat i flera år. Det enda jag vill är att krama honom, förklara allt och säga tusen gånger om förlåt. Smärtan har börjat bo in sig i min kropp nu och domnat av den. Hur ska jag kunna vänta? Vänta på något som kanske aldrig kommer att hända? Tänk om han aldrig förlåter mig? Jag kommer att gå under då.
"Jag har köpt lite bullar", säger Kim och ställer fram ett fat. "Jag hittade de som jag åt här när jag var liten i affären." Jag ser på de små bullarna på det lilla pastellgröna fatet.
"Jag sa ju att det var Gifflar", säger jag och ler svagt mot henne, så mycket jag förmår just nu.
"Ja du gjorde ju det", ler hon tillbaka och sträcker sig efter min hand när hon har satt sig ner på sin stol igen. Jag tar hennes hand men känner hur slapp min egen är i hennes grepp. Orkeslös.
Jag tar en giffel med min lediga hand och för den sakta mot mina tårsalta läppar. Den smakar som vanligt, mjukt och kanel-sött. Den goda smaken gör dessvärre hålet i min bröstkorg ännu större. För med bullen hugger ett minne till. Vi åt alltid gifflar på första maj, när vår mamma levde. Och Wincent älskar dem.
Jag känner hur mina ögon börjar svida igen och jag tappar giffeln i bordet. Tårarna väller fram för vad som känns som den miljonte gången.
Kim kramar hårt min hand. Stryker lätt med tummen över mina knogar. Släpper inte sitt grepp fastän de möts av mina tårar. "Finaste, vill du berätta för mig vad som händer?"
Jag snyftar till och försöker hålla inne den värsta gråten men det är svårt. Som att mina tårar aldrig kommer att sluta rinna nu när de har börjat. Varför är det alltid så?
"Gifflar", får jag osammanhängande fram genom tårarna. "Wincent."
Herregud Bianca, get a grip.
"Gillar Wincent gifflar?" frågar Kim mjukt. Jag börjar snyfta igen.
"Älskar", hulkar jag. Jag försöker torka mina ögon med tröjärmen med det hjäper inte ett dugg. Kim drar mig till sig från min stol upp i sitt knä. Hon omfamnar mig med sina armar runt min kropp och jag kan känna hennes läppar genom tröjan mot min rygg. Hennes närhet gör mig lugn, men inte heller det kan stoppa tårarna.
Varför kan jag inte sluta gråta? Kim, Måns och Theo måste ju tycka att jag är helt patetisk. Gråta över gifflar. Vem gör ens det?
"Ni tycker säkert att jag är heldum", snörvlar jag och både Måns och Theo skakar unisont på huvudet där de sitter i knät på varann.
"Nej", säger Måns direkt. "Säg inte så."
"Bianca", fortsätter Theo. "Vi kanske inte förstår exakt hur du känner just nu, men vi finns här för dig och inga tårar i världen, hur många de än är, kommer att kunna ändra på det."
Jag försöker ta in orden men det är svårt. Speciellt när det känns som att jag aldrig kommer att kunna sluta gråta. Hur länge finns det tårar kvar i kroppen? Tar de aldrig slut?
Jag suckar lätt och drar med tröjärmen över mitt mosiga ansikte igen. Den är redan blöt och känns kall mot min näsa och min mun.
"Får jag sova här?" frågar jag och Kim kramar mig hårt.
"Det får du alltid", säger hon mjukt och jag andas ut ett hackigt andetag.
<><><><><><><>
Strax efter att Måns och Theo gått hem (efter flera stora kramar), la sig jag och Kim under täckena i hennes stora säng.
Min kropp känns alldeles mörbultad. Gråten har förvånande nog lugnat sig nu och jag känner värmen från Kim bakom mig, tätt intill, hennes arm runt min kropp. Vi har bara linne och trosor på oss, så vi känner varandra hud mot hud, och det är det skönaste jag nånsin känt. I vanliga fall hade jag nog blivit nervös av närheten, och definitivt kåt, men jag är så trött att det enda jag känner just nu är hennes hjärtslag och värme och mjuka läppar mot min rygg, precis ovanför skulderbladen. Hon gör mig lugn och trygg och jag önskar att vi kunde vara i den här stunden för alltid. Ligga här och skeda och försvinna bort ifrån verkligheten.
Tyvärr är det inte så enkelt. Men när jag somnar efter en stund känns det åtminstone så.
Jag vaknar av att det knackar på dörren och det knarrar till. Jag sätter mig automatiskt upp. På tröskeln står en medellång kvinna med ljust hår uppsatt i en hästsvans och med likadan näsa som Kim. Jag förstår snabbt att det är hennes mamma och stöter lätt till Kim med benet under täcket.
"Ehm, hej", får jag fram med sömndrucken röst.
Sedan inser jag plötsligt hur jag måste se ut. Jag känner hur mitt ansikte, och framför allt mina läppar och ögon, är alldeles svullna. Det ena axelbandet på mitt linne har kasat ner och mitt hår står åt alla håll i något som mycket väl skulle kunna liknas med knullrufs.
Jag för snabbt upp mitt täcke så långt det går och rodnar djupt. Det är inte i den här situationen jag vill möta Kims mamma för första gången. Jag stöter (nu snarare sparkar) panikslaget till Kim med mitt ben igen. Hon sätter sig långsamt upp och jag hör hur hon gäspar trött.
"Åh, hej mamma, du väckte oss", säger hon. Verkar inte ett dugg besvärad av hur det här ser ut. Jag rättar så diskret jag kan till mitt linnes axelband.
"Ja, förlåt", säger Kims mamma med ett leende. "Hej, jag heter Katarina", tillägger hon sedan åt mitt håll.
Och jag vill bara dö.
Som om Kim plötsligt har fattat hur jobbig jag tycker att den här situationen är, sträcker hon sig efter min hand under täcket. Flätar samman vårar fingrar.
"Det här är Bianca", säger hon och kramar min hand.
"Ah, flickvännen", säger Katarina och mina ögon blir stora, samtidigt som mina kinder bränner ännu mer. "Jag misstänkte det."
Misstänkte! Hon vet alltså att jag existerar och misstänkte nu att detta var jag på grund av att hon finner mig halvnaken i hennes dotters säng. No shit.
Jag vill dock långsamt avlida av pinsamhet. Detta är värre än när jag råkade gå in i Wincents rum när han och Mika var två millimeter ifrån att börja hångla.
"Vet du vem jag är", får jag till slut fram.
"Kim berättade för ett tag sedan", säger Katarina. Hon kommer fram och sätter sig på sängkanten och det får mitt hjärta att dunka ännu mer av nervositet.
"Det var väl okej att jag berättade?" frågar Kim oroligt och jag möter hennes blick. De gröna ögonen som gör mig alldeles pirrig i hela kroppen och lugn på samma gång.
"Jadå", säger jag. Så länge jag ser in i hennes ögon och inte på Katarina kan mitt hjärta inte balla ur helt av panik. Och pinsamhet framför allt. Jag kan inte slappna av kring hennes mamma när det ser ut som att vi typ haft sex.
Hur kan Kim inte tycka att det här är pinsamt? Brukar hon ha halvnakna tjejer i sin säng? Jag hoppas inte det.
"Nåväl", säger Katarina och slår ihop händerna. "Jag ska inte störa. Det finns lite varma mackor i köket om ni vill ha."
Kim nickar. Jag själv försöker snarare limma fast blicken i täcket.
När jag hör dörren stängas andas jag ut och jag hör Kim fnissa. Mina ögon flyger hastigt upp till henne och hon ger mig en snabb puss på näsan.
"Du är så sinnessjukt söt när du rodnar", ler hon, så att en smilgrop i kinden tittar fram och jag mulnar till.
"HUR kan du inte tycka att det där var pinsamt!" utbrister jag och hon drar mig intill sig.
"Det blir vad man gör det till ", ler hon. Som att det är så lätt. "Men jag och mamma har en rätt chill relation", fortsätter hon, "så hon är inte direkt typen som vill att jag ska leva i celibat eller nåt."
"Nä men vi är halvnakna!" nästan viskar jag, som att bara säga det högt är pinsamt.
"Ja, men vi är ju inte HELT nakna", säger Kim och skrattar när hon ser min vettskrämda blick.
Min pappa hade fått spader, tänker jag direkt. Redan om vi var halvnakna. För att inte tala om Wincent! Han hade typ dödat mig. Eller nej förresten, inte mig. Snarare den han hittade mig tillsammans i sängen med. Stackars sate.
Det gör plötsligt ont i bröstkorgen igen när min bror dyker upp i mitt huvud och jag får genast svårt att andas. Jag tror att Kim förstår det för hon stryker lätt med handen över min kind.
"Du, nu sätter vi på nånting, typ Disney och bara myser. Vad säger du om det?"
Jag nickar lätt. Ja tack. Jag behöver leva lite lycklig i alla mina dagar just nu.