Mesami

Kapitel 7 - Steffani POV

Dagen gick i snigelfart men bara vetskapen om att Milo var någonstans nära satte ett leende på läpparna. Det var den sista lektionen på fredagen och nu de sista tio minuterna skulle jag och min grupp visa upp vårt projekt. Så medans mina gruppkamrater började prata om olika saker vi övat in så skulle jag gå ut och hämta Milo eller ja, Grey. Jag kom ut på skolgården och började vandra bort mot skogsdungen där jag visste att Milo antagligen skulle hålla till. Men innan jag kom fram stoppade en röst mig.

"Hey! Kolla vem som är här!" sa rösten jag så väl kände igen bakom mig. Självklart skulle Andreas vara här just precis nu när jag måste skynda mig tillbaka till lektionen. Som det var meningen att han skulle gå på också men som han skolkade ifrån. Han och hans gäng landade framför mig och glodde på mig.

"Men Steff, vad gör du här ute? Har inte du lektion?" sa han oskyldigt innan han skrattade. Åt vad vet jag inte. Jag orkade bara inte med honom så jag kontrade med hans egna mening.

"Frågan är vad du gör här ute. Jag har faktiskt en anledning till att vara ifrån lektionen." sa jag med en rynkad panna och låtsades vara orolig. Han kollade irriterat på mig.

"Och vad skulle det vara för bra anledning då lilla miss perfekt?" Fräste han och jag kunde känna irritationen strömma från honom. Jag vände mig om mot skogen dör att kalla på Milo.

"Våga inte vända ryggen mot mig!" kastade Andreas ur sig. Jag kollade mig över axeln på honom och höjde lätt ögonbrynen.

"Men herregud ta det lugnt" sa jag med en trött suck. Jag såg hur han blev lite röd om kinderna och flinade för mig själv. "Mi...Ehhm Grey!" ropade jag och efter några sekunder kom Milo travandes mot mig och satte sig vid min sida. Andreas reaktion när han såg vargen var oslagbar. Han såg förvånad och extremt skrajsen ut vilket fick mig att vilja gapskratta. Men det kanske inte var så konstigt att han var rädd för en hund som var över hans midja när han stod på alla fyra så jag höll inne skrattet för mig själv och släppte bara ut ett litet fniss. Andreas kliade sig i nacken och tittade mot entrén till skolbyggnaden.

"Ja-jag behöver g-gå nu" stammade han osäkert fram och de andra i hans gäng började mumla lite osammanhängande ursäkter om att de behövde gå på sina lektion eller liknande. Sen gick de med raska steg mot skolbyggnaden och slank in genom dörren. Jag kunde inte hålla mig längre och skrattade rätt ut.

"Såg du deras miner eller?" skrattade jag mot Milo som satt och såg helt obrydd ut men jag kunde se hur nöjd han var över scenen som skapats.

Jag knackade lätt på klassrumsdörren och stack in huvudet. Lina och Amanda som var i samma NO-grupp som mig signalerade att dem behövde några minuter till innan jag kunde komma in med Milo...Ehh, Grey. Jag lutade mot väggen och räknade tyst för mig själv; en, två, tre, fyra... När jag hunnit räkna till ungefär 150 hörde jag knackningar på andra sidan dörren vilket var min signal på att komma in. Så jag klev in med Grey gåendes bakom mig och klassen drog efter andan. Även Amanda och Lina.

"Du sa aldrig att han var så stor!" väste de förvånat till mig.

"Och ni sa aldrig att det skulle vara en liten hund!" viskade jag tillbaka.

"Ta det lugnt, jag lovar att han gör allt som han ska" sa jag samtidigt som jag kollade ner och mötte Milos blick. Sen började jag att berätta lite som jag hade som uppgift. Efter ett tag blev jag avbruten av att Andreas viskade till en av sina kumpaner innan han skrattade. "Kan ni snälla vara tysta?" Frågade jag ironiskt vänligt. Andreas höjde på ögonbrynen. "Vad händer annars?" Frågade han och försökte spela cool. Jag suckade tyst vilket fick Andreas att skratta ännu högre än innan. Milo morrade dovt och spände ögonen i Andreas vilket fick honom att bli knäpptyst och likblek i ansiktet. Några elever runt om i klassrummet fnissade vilket fick honom att ändra från likblek till tomatröd i ansiktet. Efter ett tag fick han äntligen tillbaka sin vanliga färg så jag kunde fortsätta min presentation. Så jag rabblade upp mina repliker.

"Men det handlar också om att skaffa sig tillit från djuret." avslutade jag innan jag visade några enkla kommandon som sitt, kom och stanna med Milo. "Sååå, någon frivillig som vill komma fram och testa?" sa jag och kollade ut över klassen men eftersom ingen annan förutom Emma räckte upp handen så valde jag själv.

"Andreas! Skulle du tänka dig att komma fram?" sa jag med ett roat leende. Han tvekade och sneglade runt i klassrummet. "Eller vågar du inte?" la jag till. Han gav mig en irriterad blick innan han långsamt reste sig upp och gick fram till mig. Han sneglade skräckslaget ner på Grey som stirrade tllbaka.

"Kom igen! Ge honom ett kommando att följa, du kan börja med ligg." sa jag till honom. Han kollade osäkert mot Milo.

"Ligg" sa han tyst och sneglade ut över klassrummet.

"Kom igen Andreas! Det kan vara bra om han hör vad du säger också" sa jag och han kollade irriterat på mig.

"Ligg!" sa han sedan högt men Milo bara kollade oförstående på honom och kliade sig obekymrat bakom örat. Jag suckade tyst. "Grey!" viskade jag fram och jag kunde verkligen se hur han himmlade med ögonen för sig själv innan han lade sig ner vid Andreas fötter. "Så, det var väl enkelt! Tack för hjälpen" sa jag och sjasade iväg den nu allt för självsäkra Andreas.

"Det var ju lätt" sa han och gick tillbaka till sin stol som om han var bäst i världen och typ slaktat en drake eller liknande. Milo glodde irriterat på honom.

"Ehhm.. Okej vi är nog klara tror jag!" sa Lina och stängde ner Power-Pointen som lyste på väggen. "Ja, då kan ni gå och sätta er igen." sa NO-Patrick trött och startade igång en liten applåd. Jag gick tillbaka till min plats och på vägen gick jag förbi Andreas bord. Milo stannade upp bredvid honom en stund och morrade tyst så bara han kunde höra innan han la sig vid min bänk.

Långt utanför skolan område omvandlade Milo sig och gick bredvid mig som människa istället. Vi hade bestämt oss för att gå eftersom vi antagligen inte skulle få komma på bussen. Det fanns en liten djurstig genom skogen som kom upp bakom mitt hus som vi nu gick på.

"Sorry, för hur Andreas betedde sig. Han är bara en sån idiot" suckade jag. Milo duckade under en låg grankvist. Den drogs över hans bara rygg och det blev små röda rivmärken kvar.

"Ähh, jag håller med om att han är en idiot, men jag tror att han är mest påverkad efter det här mötet" sa han och blinkade mot mig.

"Han kommer få men för livet" skrattade jag och torkade bort dem små tårarna som hade bildats i ögonen. Milo skrattade lite;

"Förhoppningsvis" sa han med ett busigt flin på läpparna. Plötsligt kunde jag urskilja porlandet från den gamla bäcken. "Så nu ska vi vika av!" sa jag och svängde höger bakom den väl igenkända granen.

•••••

Tack för att du läser!