Mesami

Kapitel 25 - Milo POV

"Milo?" frågade en röst jag kände igen lite. Jag hade ingen ork, lust eller något humör för att prata så jag svarade inte. Jag såg i ögonvrån hur någon satte sig jämte mig med ryggen lutad mot stammen.

"Förlåt för att jag har varit en idiot." sa rösten efter några sekunders tystnad. Vem hade vart en idiot? Jag tittade upp och såg att det var Drew som satt och pratade. I hans lockiga hår satt det fast smuts, granbarr och sånt. Antagligen var det från letandet i skogen, letandet efter Steffie... När jag fortfarande inte gjorde något förutom att trycka pannan hårt mot barken på trädet fortsatte han.

"Jag vet att vi var bästa vänner, och att jag svek dig... Jag förstår att du kanske är arg och så. Det var dumt av mig att bete mig på ett så barnsligt sätt och bryta upp utan någon som helst anledning." han lät väldigt skamsen när han pratade.

"Jag har saknat dig Milo..." sa han efter en stunds tystnad. Jag och Drew hade varit bästisar, han var en av de allra första jag träffade i flocken. Vi var väldigt nära, berättade allt för varandra och var i princip oskiljbara. Sen försvann vänskapen i ett nafs när flocken splittrades och Drew följde med Somevedo. Men ärligt hade jag tänkt ganska mycket på honom, vi var som bröder och jag hade saknat honom, mycket.

"Jag har saknat dig också" sa jag med en tung suck. Jag vände mig om så att jag satt som Drew gjorde med ryggen mot trädet. Mina händer ömmade och blodet på mina knogar hade börjat stelna.

"Jag vet att jag kanske hoppas för mycket men jag önskar att vi kunde bli vänner igen? Nu när flockarna slagits ihop eller ja, ska slås ihop." mumlade Drew samtidigt som han kollade upp på de små fläckarna av snabbt mörknande himmel som man såg mellan grenarna. Jag drog fingrarna över mina söndriga knogar. De gjorde ont och var såriga nu men inom en snar framtid skulle dem läka och bli som vanliga igen. Kanske var det också så med vår vänskap? Det gjorde ont och kändes allt från bra just nu men snart skulle det vara glömt och inget annat förutom bleknade minnen skulle påminna om vad som hade hänt.

"Jag hoppas också att vi ska kunna bli vänner igen" sa jag och vred huvudet åt höger så att jag kollade på Drew. Hon kollade tillbaka mot mig och log snett.

"Vi får försöka, men just nu måste vi hitta din tjej." sa han fortfarande med ett litet leende på läpparna. Samtalet vi hade haft hade fått mina tankar att helt försvinna från Steffie men nu när de kom tillbaka försvann den lilla gnutta av lycka som byggts upp inom mig. Jag kände hur gråten försökte komma men jag kunde inte gråta mer. Allt var helt slut. Istället gav jag bara ifrån mig några fåniga snyftningar.

"Du har alltid varit korkad och kommer alltid att vara Drew. Hon är borta, det finns inget mer att göra..." sa jag bittert och slog huvudet mot stammen flera gånger i rad. En molnande huvudvärk dök upp men jag brydde mig inte det minsta.

"Jag må vara korkad men det är inte försent än, du kan inte ge upp hoppet nu!" sa Drew. Det skulle antagligen vara ett slags peppande tal men det funkade inte riktigt på mig och jag gav ifrån mig ett glädjelöst skratt.

"Om det inte skulle vara försent innan så är det iallafall för sent nu. Jag har slösat på tiden genom att stå och slå på ett träd. Smart, eller hur?" frågade jag och rösten dröp av irriterad ironi. Det var inte meningen att vara så otrevlig mot Drew men jag hade inget hopp kvar. Inte längre. Jag ställde mig upp och kollade på trädet som jag slagit på innan. På ett ställe var barken illa tilltygad och det fanns röda fläckar av mitt blod fasttorkat. Jag drog en hand över den skrovliga barken.

"Jag är verkligen en idiot, eller hur? Jag klarar ingenting." Ännu ett glädjelöst skratt lämnade mina läppar och ett frustande ljud kom från vänster om mig.