Mesami

Kapitel 15 - Milo POV

Vi var på väg hem till stugan efter den här skumma förmiddagen hos Steff. Att hon var en Enargie, det var svårt att förstå. Jag menar jag visste att det var något speciellt med henne men nu, alltså shit hon var ju en alphas alpha! Och hon hade märkt mig... Det kändes så grymt bra, i alla fall nu. Då kändes det lite som om hon tänkte döda mig och man kan säga att jag var i chock där ett tag. Men så här efteråt så känns det som om bandet mellan oss är starkare än innan Jag borde egentligen förstått att hon var min mate. Jag menar jag har betett mig ganska konstigt runt henne och känt mig konstig, på ett bra sätt då.

Vi gick hand i hand och det var tyst och vi tänkte på eget håll. Att få röra vid henne fick min kropp att slappna av lite men jag var ändå orolig. Även om hon var Enargie så var hon ny som varg och det var mycket hon inte visst. Vilket betydde att hon lätt kunde hamna i fara. Bara att tänka på att Steff skulle skadas fick mig att klämma lite hårdare runt hennes hand.

"Vad är det Milo?" frågade hon mig oroligt där vi gick på skogsstigen mellan träden. I den lediga handen hade hon en sportbag med saker hon kunde behöva ha i stugan men hon ställde ner den på marken och stannade upp mig.

"Berätta" bad hon och la sin händer runt min rygg. Jag betraktade henne oroligt.

"Jag är rädd att något ska hända dig. Till exempel så är det nog inte så stor chans att Somevedo kommer acceptera att vi har två Alphas i flocken. Och eftersom det är du som är ny så kommer det vara du som får ta skiten." suckade jag. Hon tryckte sig mot mig och la sitt huvud mot mitt bröst.

"Milo..." mumlade hon mot sitt bröst. "Jag klarar mig så länge jag har dig vid min sida..." lade hon till. Jag skrattade till för att det hon sa lät så fånigt men när jag insåg att jag kände på precis samma sätt slutade jag direkt.

"Men du kan väl iallafall vara försiktig, du behöver kanske inte berätta för några människor vad du är, än..." sa jag. Hon kollade förtvivlat upp på mig innan hon långsamt nickade.

"Jag älskar dig." viskade hon. Jag lutade mig ner och kysste henne i håret.

"Jag älskar dig med."

Efter en promenad som tog längre tid än väntat så kom vi fram till stugan och gick in. Snabbt sparkade vi av oss skorna och Steff lämnade sin sportbag vid dörren innan hon gick in till vardagsrummet . Jag kom en stund efter och då hade hon redan gått och satt sig vid Caty och Sandra och börjat prata. Jag klev in i ordentligt i rummet och såg att hela flocken var samlad.

"Hey! Milo äntligen här, vi har väntat jättelänge på er." förklarade Josh uppspelt och gav mig en brohug. "Varför sån tid?" frågade han innan han spärrade upp ögonen. "Har du tatuerat dig?!" skrek han i princip rätt i mitt öra. Jag ryggade bort lite från honom och rynkade på pannan. Efter några förvirrade sekunder kom jag på att Steff hade märkt mig och jag satte handen för symbolen på sidan av halsen.

"Va nej det är inget..." började jag men då kom Kevin fram till mig och Josh, vid det här laget låg alla ögon på oss.

"Jag får se!" sa han exalterat och drog bort min hand. Jag stönade tyst för mig själv, varför ska folk vara så jävla envisa.

"Du har tatuerat dig!" utbrast han förvånat. Jag sneglade bort mot Steff som gav mig en liten nick som betydde att det var okej. Det var lika bra att berätta sanningen nu än att vänta tills senare.

"Nej, alltså det är ingen tatuering. Det är ett märke, Steffani märkte mig..." sa jag snabbt och allas huvud vändes mot stackars Steff som såg ut som att hon skulle på panik vilken sekund som helst.

"Men vadå märkt dig, man kan väl för fan inte märka människor? Om inte..." började Kevin. Han spärrade upp ögonen tillsammans med de andra som nu började fatta.