Mesami

Kapitel 19 - Steffani POV

Efter att ha fått en utskällning av läraren för att jag missat dagens första lektion, haft ett långt pass med matte och ätit en faktiskt ganska god lunch så var det lunchrast. Frågan var nu om Milo skulle komma. Jag hade saknat honom under dagen och ville helst bara ha honom nära men jag höll förhoppningarna rätt så låga för att inte bli besviken om han inte kom.

Jag hade skaffat mig en snygg, ferrarikörande pojkvän, största delen av skolan visste om det och gissa vad, jag hade blivit populär. På typ fem minuter. Innan Milo kom så var jag en vanlig person bortsett från mitt vita hår som drog till sig lite uppmärksamhet men nu var jag skolans snackis. När vi gick ut ur matsalen hade jag en grupp av tjejer bakom mig som alla ställde frågor, berömde och gjorde vad som helst för att få min uppmärksamhet vilket var väldig enerverande. Som tur var hade jag Emma som lekte livvakt och höll de flesta på lite avstånd.

Herre gud vad var det för fel på människor?

Det hade till och med spridits en del rykten, som att jag hade blivit en supermodell och skulle flytta till Frankrike med min äckligt rika man. Ärligt talat hur tänker man? När vi kommit fram till det gamla picknickbordet där vi brukade vara på rasterna så skingrades människorna runt mig men höll sig i närheten i hopp om att höra lite skvaller.

"Äntligen lite egentid!" stönade Emma när vi satt oss. Jag skrattade åt henne men kunde inget annat än att hålla med. Jag var allmänt trött på allas frågor och undrande blickar, fast jag var lite trött på Emma också för tillfället eftersom i nästan varje mening hon sa till mig handlade på något sätt om Milo, mig eller min varg.

Vi satt och snackade en stund men även om jag ville försöka hänga med i samtalet Emma och Anja höll så gled mina tankar iväg till Milo. Han hade inte kommit än men han hade sagt att han skulle komma, kanske. Jag hade varit ifrån honom i några timmar men saknade honom redan, hans röst, hur han höll om mig och berättade hur mycket han älskade mig, hans gnistrande grå ögon, hans kyssar...

"Är inte det där Steffanis pojkvän?" hörde jag någon viska i närheten. Frågan fick mig att le stort för om det nu var han så skulle jag antagligen svimma av lycka. Jag började kolla desperat runt mig för att se om jag kunde hitta honom och där, borta vid skogsdungen kom han ut. Som vanligt saknade han tröja, antagligen hade ha passat på att träna och hans perfekt tränade kropp lystes upp av solskenet. Tyvärr var han inte ensam, bakom honom kom fem personer till. Inga mindre än Josh, Ash, Zach, Gabe och Kevin. I precis samma skick som Milo, det vill säga att de kom i endast shorts med bara överkroppar som visade deras muskler. Om detta skulle vara en film så skulle allt gå i slow motion, blickar från hela skolgården skulle vändas mot de sex killarna som skred in på skolgården och tjejernas hungrande blickar skulle rent av skrämma folk. Egentligen var det exakt så nu, fast det gick inte i slow motion. Jag stönade tyst för mig själv. Kunde han inte kommit själv och vart lite mer diskretare? Men jag kunde inte vara sur på honom för bara att han kom betydde allt för mig.

"Vilka är de andra? Är de haffbara?" frågade Emma högt, onödigt högt och stirrade på ett väldigt osmidigt sätt bort på killarna. Jag kunde inte svara. Jag fick ögon kontakt med Milo och hans läppar åkte upp i ett perfekt leende.

"Jag kommer snart" sa jag innan jag gick över skolgården mot honom. Självklart viskades det ännu mer om mig nu och folk var inte försiktiga med vad de sa till varandra.

"Milo! Seriöst, ni kunde inte vara lite mer odiskreta!" sa jag ironiskt när jag kommit fram till killarna. Milo svarade inte utan drog in mig i en kram och en snabb kyss så Gabe svarade istället.

"Din pojkvän var ju nästintill desperat efter att träffa dig så vi passade på att ta en koll på reviret och träna." sa han och pustade tungt ut, trött eller?