hjärtslag ➳ dante lindhe

tjugotre

Dantes perspektiv

De senaste veckorna har sprungit förbi hur snabbt som helst. Jag har knappt ens hunnit blinka innan april gått över till maj och att vi snart börjar närma oss nytt albumsläpp. Den halvsvala vårluften har bytts ut mot varmare luft och människorna man möter ute i stan har alltmer lättklädda outfits på sig. Dock är det inte bara vädret som håller på att ändras, min och Rebeccas "vänskap" har också förändrats en del.

Första veckan efter hon lämnat Stockholm hade vi väldigt bra kontakt men efter det har det bara gått utför. Ingen av oss har direkt tagit initiativet till att dra igång nya konversationer. Dessutom verkar det som att hon har skaffat pojkvän, det är iallafall hur det ser ut som på hennes instagramsida. Han heter Viktor och är med på i princip alla bilder som hon postar. Jag skulle nog inte vilja säga att jag är avundsjuk, men det är väl klart att det sticker lite inombords med tanke på hur nära vi kom varandra på så kort tid. 

Jag är påväg till studion just nu där jag ska möta upp de andra killarna. Vi är nästan helt färdiga med vårt kommande album men det är ändå en del kvar som måste fixas. Plötsligt kommer en tjej fram till mig med ett stort leende och jag stänger av musiken i mina lurar. 

"Hej, kommer du ihåg mig?" frågar tjejen och ler charmigt mot mig. Jag granskar hennes ansikte väldigt noga och jag måste väl säga att något är bekant med henne, förmodligen är hon väl ett sådant fan som brukar hänga i de områdena som jag normalt rör mig vid. 

"Lite känner jag iallafall igen dig" säger jag lite tveksamt och hon börjar småskratta lite. "Asså det är så lugnt ifall du inte kommer ihåg mig, jag förstår ju att det inte är lätt att komma ihåg alla du träffar, men iallfall så är jag Amanda, du vet, Rebeccas kompis?" säger hon och lägger sina armar i kors över bröstet. Hon verkar vara en aning nervös. 

Det hugger till inombords när hon nämner Rebeccas namn och jag vet inte riktigt vad jag ska svara med tanke på att jag inte vet om Rebecca har berättat för någon om att vi hängt med varandra några dagar. Det enda jag vet är att hon bråkat med någon av hennes vänner under någon av de sista dagarna hon var i Stockholm. Det kan ju vara hon Amanda men jag är faktiskt inte säker alls. 

"Jadå klart jag känner igen både ditt namn och dig, vi träffades ju innan konserten också?" säger jag och ler vänligt mot henne. "Ja, precis, det var ju när Rebecca var här, och om jag förstått det rätt så har ni haft ganska bra kontakt med varandra nu efteråt" säger hon med ett litet flin över hennes läppar. 

Jag vet fortfarande inte hur jag ska reagera, jag har ju verkligen inte en endaste aning om vem Rebecca berättat allt för. 

"Fast vem är Rebecca?" frågar jag och rynkar min panna. Det börjar bildas en klump inombords, att ljuga om detta kommer förmodligen bara sätta mig i en ännu värre situation. Trots att det inte känns rätt så gör jag detta ändå, och jag vet verkligen inte varför. 

"Rebecca, från Kiruna? Är du helt tappad eller?" säger hon väldigt irriterat. "Förlåt men jag har lite brottom, jag vet verkligen inte vem Rebecca är" säger jag och skyndar iväg med snabba steg ifrån henne. 

***

Rebeccas perspektiv

Ännu en dryg skoldag har äntligen lidit mot sitt slut och jag är nu påväg mot friidrottsarenan för att träna. Mina lurar är precis som vanligt ipluggade i mina öron och min träningslista spelas. 

När jag nästan hunnit fram till arenan byts plötsligt musiken ut mot min ringsignal istället. Jag rycker till av den plötsliga förändringen innan jag sedan svarar på samtalet. 

"Hej?" 

"HAN ÄR EN FUCKING JÄVLA IDIOT REBECCA, SERIÖST JAG ORKAR INTE MED DETTA!" 

Amandas irriterade röst hörs klart och tydligt på andra sidan luren och jag rycker till ännu en gång. Det var ju liksom inte en superirriterad Amanda jag förväntade mig ha på andra sidan av telefonlinjen. 

"Lugna ner dig snälla, vad snackar du om?" frågar jag samtidigt som jag öppnar dörren in till arenan. Jag går ner för trapporna och vidare igenom den långa korridoren som ska ta mig till damernas omklädningsrum. 

"Jag snackar om Dante, han är helt jävla dum i huvudet asså du förstår inte" skriker hon ut och hennes ilska och irritation är inte alls svår att lägga märke till. Jag kan fortfarande inte riktigt koppla vad det är hon syftar på, men nu vet jag ju iallafall vem hon snackar om. "Ta några djupa andetag och berätta sedan lugnt vad allt detta handlar om" säger jag åt henne och jag hör hur hon gör som jag säger. 

"Jag träffade Dante i stan innan, och han låtsades precis som att han inte visste vem du var" säger hon och jag stannar plötsligt till vid mitten av korridoren. Hon kan inte mena allvar. "Driver du?" frågar jag en smula chockat och hon suckar tungt. "Jag önskar att jag gjorde det" säger hon och jag känner hur gråten börjar bubbla upp inom mig. 

Långsamt börjar en ensam tår rinna ner längs min vänstra kind. Jag torkar snabbt bort den innan jag sedan suckar tungt. "Jag måste gå nu, ska träna, vi får höras senare" säger jag snabbt och kort. 

"Men Rebe-" börjar hon men jag lägger på samtalet mitt i hennes mening. Min sorg börjar ta över mig mer och mer och jag vet om att jag måste genomföra denna träningen. Därför orkar jag inte riktigt prata mer med Amanda just nu. 

Hur kan han bara göra så mot mig? Låtsas som att jag inte ens existerar?