hjärtslag ➳ dante lindhe

tre

Under uppvärmningen dunkar mitt hjärta fortare än vad det brukar göra. Trots att jag har mina absoluta favoriter på i mina hörlurar kan jag inte undvika att bli nervös. Och nu snackar vi inte att jag är lite nervös och bra nervös, utan idag är jag väldigt väldigt väldigt nervös. 

Om bara några minuter kommer startskottet gå och jag ska springa 400m mot några av Sveriges bästa löpare. Jag ingår även i gruppen Sveriges bästa men just nu känner jag mig verkligen inte som en av de bästa. 

Hela den senaste veckan har både Amanda och i princip alla de andra tjejerna som jag har börjat få kontakt med genom sociala medier undvikit mig. Eftersom de är mina enda äkta vänner då jag verkligen inte har några bra vänner här uppe i Umeå så har det sårat mig väldigt mycket. 

Den enda vännen jag har här uppe är Viktor. Han bor på andra sidan gatan om mig och vi har varit nära vänner enda sedan vi gick på dagis. Dock har vår kontakt försämrats en aning eftersom jag börjat ha mer kontakt med vänner online istället för irl. Han har väl förklarat för mig hur han har känt sig utelämnad och att jag verkar totalt ha tappat intresset för honom. Vilket såklart inte är sant men jag förstår väl att han inte är så jätteglad över förändringen som skett de senaste veckorna. 

"Så, det är dags att göra sig redo för att gå bort till startblocken" säger Ulrika med ett brett leende på sina läppar. Jag skickar iväg ett litet nervöst leende tillbaka till henne innan jag tar av mig hörlurarna och lägger ner dem i min träningsväska. Jag tittar upp mot publiken och ser både min mamma och min pappa sitta med nervösa blickar och titta ut över löparbanan som jag alldeles strax ska tävla på. De vet om hur mycket det betyder för mig och hoppas väl på en pallplats för mig lika mycket som jag själv hoppas det. 

"Flickor födda 2001, var snälla att ta er till startblocken" ropas det ut i högtalaren av en kvinna som sitter vid sekretariatet. Jag tar några djupa andetag innan jag sedan med nervösa steg går bort mot där jag ska starta. Jag ställer mig i ordning och fortsätter sedan att försöka lugna ner mig genom att tvinga mig själv att ta djupa andetag. Dock går det inte riktigt som jag hade hoppats på utan min puls blir bara mer och mer snabb och jag börjar få svårt att andas. 

Startskottet hörs och alla sju som tävlar i dagens lopp sätter iväg med full fart. Till en början känns det ovanligt trögt för mig del och jag ligger efter mer än hälften av tjejerna. Men mot slutet blir det precis som om jag får någon extra kick med energi och lyckas ta mig förbi alla förutom en tjej. Med ungefär trettio meter kvar till mål bestämmer jag mig för att jag inte ska misslyckas. Jag vill komma etta och så ska det även bli. 

Jag gör en sista kraftansträgning med de sista metrarna kvar fram till mål och precis innan mållinjen lyckas jag springa om tjejen som legat etta hela loppet igenom. 

Jag skiner upp i ett stort leende och känner ett lyckorus genom hela min kropp. Glad och lycklig tittar jag upp på läktaren och får syn på mamma och pappa som studsar av glädje. Även min tränare, Ulrika, står med ett stort leende över läpparna och klappar i händerna. Jag småjoggar fram till henne och hon möter mig halvvägs och kramar om mig hårt. 

"Du är så duktig, så duktig, det är ju bara en självklarhet att du kommer ta dig vidare till SM slutspelet i Stockholm!!" utbrister hon glatt under tiden vi kramar varandra. Men nu försvinner mitt leende. För jag vet om att jag förmodligen inte kommer att få åka till Stockholm för Sm slutspelet eftersom jag aldrig får åka till Stockholm. 

Så varför skulle jag få göra det nu?