hjärtslag ➳ dante lindhe

fjorton

Rebeccas perspektiv

Det tog väl kanske en kvart innan den småstela stämningen släppte i rummet. Eller rättaresagt, den småstela stämningen släppte för alla förutom för mig. Jag vet inte varför, men av någon anledning kunde jag inte komma på något att säga eller hur jag skulle formulera mina egna ord under konversationerna som rullade på. Blev jag tilldelad en fråga var mitt svar endast kort bara för att jag inte skulle snubbla på orden och skämma ut mig totalt.

Sedan är det även så att jag som person är enormt blyg och det krävs ganska mycket för att jag ska våga ta plats bland andra människor. Och när det nu handlar om människor som jag knappt känner blir det ju inte bättre direkt.

Amanda lyckades prata på som bara den med killarna och fick dem även till att börja skratta och le, precis som hon brukar få alla att reagera hela tiden. Jag får väl erkänna att jag är lite smått avundsjuk på hennes förmåga att socialisera sig med andra människor som man knappt känner. Så hade jag gärna också velat vara.

"Vad ser du mest emot inför ikväll då, Rebecca?" hör jag plötsligt hur Noel frågar mig. Förmodligen har han väl också reagerat på att jag inte gjort så mycket ifrån mig under denna pratstunden. Jag tittar mig försiktigt omkring lite i rummet som numera är helt knäpptyst och lägger märke till hur allas blickar borras in i mig.

"Allt typ, jag och Amanda har längtat efter detta i typ ett år nu" svarar jag och ler mot Noel som ler tillbaka mot mig ganska direkt.

"Hur länge har ni känt varandra?" frågar Ludwig nyfiket. "Typ ett år om tre veckor" svarar jag snabbt innan Amanda ens hinner öppna sin mun bara för att vara säker på att jag skulle få svara före henne. Hon har ju ändå sagt så mycket nu ändå, betydligt mycket mer än vad jag har gjort.

De sista minuterna som vi hade kvar tillsammans med killarna försvann snabbt och vi var tvugna att gå tillbaks ut till kön igen. Så fort vi hade lämnat rummet lägger jag märke till den småstela stämningen som finns mellan mig och Amanda. Det är något som ligger i luften och jag kan slå vad om precis vad som helst att hon kommer säga något ganska snart om det hela.

"Rebecca, nästa gång behöver du väl inte vara så jävla pinsam när vi träffar dem?" muttrar hon surt och blänger irriterat mog mig innan hon skyndar på sina steg för att slippa gå nära mig. Jag själv stannar upp och tittar förvånat mot henne. Var jag pinsam? Om det var någon av oss som nu var pinsam så lär det ju ändå ha varit hon själv då hon i princip låg över Axel under samtalet.

"Och vad exakt menar du med det?" ropar jag lite smått irriterat efter henne. Som svar får jag en enkel axelryckning men inget mer än det. Hon fortsätter att gå bort mot kön och jag suckar irriterat innan jag tillslut börjar gå efter henne. Egentligen så vill jag ropa efter henne igen för att faktiskt få ut ett svar men jag orkar inte göra detta till ett större problem än vad det redan är.

Detta är ju verkligen platsen som jag allra helst undviker skapa drama på.

Tillbaka i kön sätter vi oss ner på våra liggunderlag igen. Dock flyttar Amanda sig från att sitta bredvid mig till att istället sitta brevid en tjej i det nya gänget vi lärt känna, Tilda eller vad hon nu hette.

"Hur var det inne hos killarna? Berätta allt!" utbrister Samantha exalterat och tittar storögt mot mig och Amanda. "Asså, Rebecca var så jäkla pinsam, ni förstår inte. Jag höll på att dö där inne" stönar hon irriterat innan hon skickar iväg ett litet hånflin mot mig.

"Men då kan du väl berätta varför jag var så värst pinsam eller?" frågar jag och lägger mina armar i kors över bröstet. "Först så säger du inte ett knyst under hela samtalet och sedan börjar du plötsligt bara kasta ur dig grejer till höger och vänster, förstår du inte hur pinsam du är?" säger hon och jag suckar.

"Men förlåt mig då för att jag kanske inte har lika bra självförtroende och för att jag inte är så bra på att snacka med personer jag knappt känner, du behöver ju inte bli sur på mig för detta" säger jag besviket och tittar bort från henne.

"Jag kan iallafall agera som en normal människa" säger hon hånfullt och jag spärrar upp ögonen innan jag sedan reser mig upp.

"Men förlåt om jag gjorde dig avundsjuk eller något då, jag drar" säger jag med en suck och börjar slingra mig ut från kön igen och börjar röra mig bort längs gatorna som nu är trafikerade av betydligt fler bilar än när vi kom imorse.