hjärtslag ➳ dante lindhe

fyra

Rebeccas perspektiv

Det har gått flera dagar sedan jag senast hade en ordentlig kontakt med Amanda. Jag försöker nå henne på diverse olika sätt men hon fortsätter bara med att ignorera mig fullständigt, och det börjar göra ont inombords nu. För varje mess jag skickar, för varje signal som går fram i mina obesvarade samtal, blir jag bara mer och mer ledsen för jag förstår verkligen inte vad som fick henne att bara sluta kontakta mig helt plötsligt. 

Jag suckar irriterat innan jag lägger ner mobilen på bänken jag sitter på och höjer upp mitt ben för att knyta mina löparskor. "Har du bestämt dig med SM än?" frågar Viktor som sitter intill mig på bänken. Som svar rycker jag på mina axlar. 

"Jag vill ju åka såklart, men jag vet ju fortfarande inte om jag kommer med och plus så är det ju fett dyrt att dra till Stockholm liksom" säger jag med en tung suck. 

"Att du kommer med är ju en självklarhet, så pass grym som du är så borde det inte vara någon fråga om det alls liksom" säger han och jag tittar upp mot honom. Ett litet leende sprider sig över mina läppar medan våra blickar möts. "Vad söt du är" säger jag och reser mig upp. 

"Ska vi köra?" frågar jag honom och han nickar på huvudet innan han reser sig upp från bänken och vi börjar röra oss bort mot löparbanan. Vi börjar jogga intill varandra i ett ganska lugnt tempo till en början. Tillräckligt lungt för att vi fortfarande ska kunna samtala med varandra. 

"Hur blir det med den konserten du så gärna ville gå på då?" frågar han efter ungefär ett halvt varv och jag suckar tungt bara på tanken av konserten som jag säkert inte ens får gå på. "Jag vet inte, jag vill ju jättegärna men mamma kommer aldrig få låta mig åka" säger jag deppigt.

"Det kanske är bäst ändå?" säger han vilket får mig att stanna tvärt. Med uppspärrade ögon och en halvöppen mun tittar jag flåsandes mot honom. Hörde jag rätt?

"Vad sa du nu?" frågar jag honom så att han ska upprepa det han nyss sa. Även han har stannat upp och han tittar runt lite omkring oss innan hans blick fastnar rakt mot mig. "Ja, det kanske är bäst om du ändå inte får dra" upprepar han och rycker på sina axlar. 

"Och varför det då?" frågar jag en smula irriterat. Han om någon borde väl förstå hur mycket killarna betyder för mig, och han borde vilja att jag ska få åka och få se dem live. Han svarar inte, utan fortsätter bara att titta rakt mot mig. 

"Du tror att jag ska glömma bort dig, ellerhur?" frågar jag honom och lutar huvudet på sned. Det är kanske inte så konstigt att han blir irriterad varje gång jag nämner minsta lilla om mina internet vänner. Han är väl förmodligen rädd för att jag ska sluta tycka om honom lika mycket och inte vilja hänga med honom längre. 

"Ja..eller jag vet inte...allt är så fucked up" säger han och drar sin ena hand genom håret. 

"Hur kan du ens tro att jag kommer glömma dig?" frågar jag nästan lite sårat. "Jag vet inte, du verkar ju ha det så najs med dina Stockholmsvänner så" säger han med åter en axelryckning. 

Jag suckar högt. 

"Jag kommer aldrig glömma dig" säger jag säkert och går fram till honom för att ge honom en kram. "Ska vi slå vad?" säger han och jag fnyser till. "Du tror inte mig?". 

"Nej, det gör jag inte"