En vilsen själ

KAPITEL 14

Mitt perspektiv

Sömnigt vaknar jag dagen efter, dagen för hemfärden. Nu är det över på riktigt suckar jag vemodigt och kliver upp. Kroppen känns pigg och alert efter några få timmars extra sömn. Klockan har hunnit bli så mycket att det inte ens längre är någon idé att äta frukost, det får bli någon sorts brunch bestämmer jag för mig själv. Lika precist som jag börjar plocka iordning det sista inför avfärden hem vaknar min kropp till på riktig. Strax därefter borstar jag tänderna noga och sköljer munnen med fluor medan lyssnar jag såklart på Oops!... I did it Again med Britney Spears. Samtidigt som jag sjunger med oförsiktigt scrollar jag genom instagram snabbt innan jag återgår till att packa. Då kommer nästa låt på, Believer av Imagine Dragons och jag sjunger mig själv nästan döv. Även om jag blir en smula distraherad av att sjunga samtidigt får jag iordning all packning på nolltid. Prydligt ställer jag min resväska och fastsurrade väska redo vid dörren. Tyvärr hann ju min blomma jag fick av mamma vissna under mina månader som bortrest så allt jag tar med mig hem är en tom kruka med en handduk virad runt och nedstoppad i en tygkasse. Jag vet inte om det är min sömniga skalle som inte vaknat ordentligt men snart 1 timmar som vaken kommer minnena tillbaka från igår. Å herregud..! häpnar jag när jag minns det.

Illa kvickt ringer jag Allison samtidigt som paniken stadigt stiger för varje minut som går. Signal efter signal segar sig fram. Svara då!

-"hej! Und-"

-"Tom och jag kysstes igår." min egna röst låter inte som min egna röst utan kall och hård.

-"ni- vänta- VAD MENAR DU??!" jag hör på hennes röst att hon blir nästan sur över att hon inte fått veta detta tidigare.

-"jag vet inte vad som hände, det bara hände." försöker jag förklara.

-"gillar du honom då?" frågan jag helst vill undvika mest av allt just nu ställer hon såklart.

-"eh, du- du har inte fortfarande en crush på han va?" min röst låter nu ynklig och bräcklig.

-"nej herregud! Det var över 7 år sedan, men frågan är om du gillar han?" skrattar hon men frågan låter ändå allvarlig och hon trycker ifrån vid du.

-"eh ja eller asså jag vet inte." funderar jag och sätter mig ner i den lilla intryckta fåtöljen.

-"well you better choose, gillar han dig då?" alla dessa jobbiga frågor mumlar jag lågt.

-"ja eller asså han tog upp det först." nickar jag fast hon inte kan se.

-"sa han "I like you"?" förtydligar hon med en suck.

-"aa faktiskt exakt det!" svarar jag glatt som ett litet barn.

-"okej då gillar han dig i alla fall." klargör hon antagligen för sig själv.

-"men hur ska jag göra? Är det inte väldigt oprofessionellt att bli ihop med sin kollega?" paniken inom mig siger av bara tanken.

-"nejdåå, alla blir ju typ de. Men ni kanske ska ligga lågt med det ett tag, bra tag." hon säger det så självklart.

-"är du säker? Jag men-"

-"d/n, lyssna på mig." hon gör en kort paus för att fånga min uppmärksamhet.

-"kärlek är som den är, det är inget fel att bli kär även om det är skrämmande. Plus så vet vi att Tom är en bra kille, ingen idiot som det finns många av." fortsätter hon, jag nickar och inser sen att hon inte kan se mig så jag hummar till svar.

-"sedan är det inte heller så jävla illa att dejta självaste Spider-man." skrattar hon på andra sidan luren vilket får mig också att skratta.