En vilsen själ

KAPITEL 11

Mitt perspektiv
Mitt i natten vaknar jag kallsvettig efter en fruktansvärt verklig mardröm. Stallet brann och vi fick inte ut hästarna och även hundarna och Elvira brann inne. Det var hemskt och det värsta var att det kändes så otroligt verkligt alltihop. Jag kände lukterna och det var så realistiskt att jag nästan kunde svära på att det verkligen hänt. Den tanken får mig att i panik ringa till mamma och jag gråter medan jag förtvivlat undrar om något hänt där hemma. Hon försöker lugna ner mig och trösta mig så gott det går men mitt upprivna hjärta vill inte sluta bulta i bröstkorgen.
-”vet du vad hjärtat, du har jobbat hårt och kroppen börjar bli trött. Det är därför den hittar på massa spratt med dig. Jag lovar och svär på att inget hänt här hemma, Elvira har inte ens ramlat av. Du kanske till och med har lite hemlängtan, kan det va så? Du behöver inte oroa dig mer nu. Ta och drick lite vatten innan du går och lägger dig igen, okej?” tröstar hon mig med en len röst.
-”okej mamma, tack så mycket för att du svara.” snyftar jag och äntligen slutar det bulta i bröstkorgen.
-”självklart att jag svarar hjärtat mitt! vi ses snart, god natt sov gott! puss puss.” mamma avslutar alltid sina samtal med något sorts av “puss puss” eller “ta väl hand om dig”, beroende på vilken som ringer.
-”hejdå, hälsa de andra.” svarar jag och sedan lägger jag på.
Min lilla trailer känns genast igen gigantiskt och mörk. Jag använder mina fulla krafter för att tänka positivt eller inte tänka alls, vilket som egentligen. Jag knallar mig ut i det kombinerade kök, vardagsrum, matsal och hall. Till vänster finns ett badrum med liten dusch, toalett och handfat. Till höger finns mitt sovrum som är en enkel säng ställd mot väggen med en liten garderob.
Varsamt häller jag upp iskallt vatten i ett glas och ställer mig utanför trailern för att svalka av min skenande kropp. Vinden kyler snabbt ner mig och gåshud sprids över mina armar och ben. Nöjt suckar jag och klunkar i mig allt vatten. När jag känner mig tillfreds går jag in igen och ställer ifrån mig glaset innan jag tar upp täcket och kudden som jag slängt på golvet. Jag rättar till lakanet och lägger mig sedan för att sova. Sängen är nu nerkyld och bekväm och det känns nästan som en ny dag och ett nytt försök till att sova.

Under lunchen ringer jag Allison för att checka läget där.
-”tjeeeenare!” ropar jag i luren och skrattar,
-”men halli din ruttne sil!” ropar Allison tillbaka vilket får mig bara att skaka på huvudet.
-”hur är ställningarna borta i Sverige då?” jag sätter på högtalarna medan jag plockar med grejer i min trailer, snabb-städa alltså.
-”inget särskilt har hänt, några bilbränder och skottlossningar i Malmö as casual men annars verkar det lugnt.” knastrar Allisons röst på andra sidan.
-”du då, hur mår du?” frågar jag snällt.
-”jag mår bara bra, det är fett tråkigt att gymma utan dig och dina jävla utmaningar hela tiden.” skrattar hon ljuvligt.
-”jag säger ju de!” låtsas klagar jag på bred skånsk dialekt.
Vårt samtal fortsätter ungefär så i en halvtimme till innan jag är tvungen att lägga på för att min lunch är över.

Sedan går det en till månad mycket snabbare än jag kunnat drömma om. Jag älskar ju verkligen mitt skådis yrke och det gör ju att allting går mycket snabbare. Bara tanken på att det redan gått lite mer än 3 månader här får mig att känna lite vemod då jag verkligen inte vill åka härifrån men samtidigt vill jag hem och träffa släkt och vänner. Men jag har även fått vänner här, det är ett nöje att vakna upp varje morgon och jobba från grynning till skymning. Ingen av oss klagar utan vi tar det med en klackspark och skratt. Och varför skulle vi klaga, detta är ju alls dröm. Vi lever verkligen i drömmen. Sedan var det en lättnad när Tom kom tillbaka också då vi är jämnåriga och det är alltid lättare att prata med någon som är jämnårig med sig själv.

-”tom! welcome back, how was the press tour?” jag kramar om han och backar sedan ett steg.
-”it was awsome!! everything was really awsome!” utbrister han och gör en exalterad gest.
Tom har också med sig Jacob Batalon som ska vara med i en scene. Jacob kliver fram med ett leende och jag märker inte hur Jacob ger Tom en lätt armbågning i sidan.
-”Hi D/n I have heard a lot about you!” säger han och kramar mig artigt.
-”Tom never stop talking about you.” fnissar han vilket leder till att Tom tittar förskräckt på honom.
-”no no he lies!” avfärdar Tom snabbt med röda kinder.
Jacob försöker avslöja mer hemligheter men då sätter Tom handen över hans mun.
-”he lies I promise!” påpekar Tom en aningen stressat och ler tillgjort.
Jag bara nickar och skrattar.
-”yeah yeah.” fnissar jag.