En vilsen själ

KAPITEL 12

Mitt perspektiv

Inspelningen börjar lida mot sitt slut. Samtidigt som det är skönt är det vemodigt också. Jag är helt slut både fysiskt och psykiskt av alla tidigare morgnar och sena kvällar av allt inspelande men jag vill inte heller lämna alla vänner jag har här. För under alla dessa månader tillsammans har vi blivit ett stort kompisgäng. Alla lunchraster när vi mest pratar och hittar på hyss. Jag kommer aldrig glömma den gången när jag lurade Tom att titta ner i en vattenflaska och jag sprutade ner hela honom med vattnet. Hans ansiktsuttryck fick mig att nästan kissa på mig av skratt. Jag har aldrig sett en mer chockad eller sur person i hela mitt liv. Dock fick han sin hämnd när han hällde iskallt vatten på mig en trött lunchrast efter dagens alla stunts. Det var inte helt dumt ändå för det var väldigt varmt ute och jag badade i svett efter förmiddags inspelningen, men det sa jag inte till han..

Vi sitter utanför ett stort samlingsrum på en soffa. Vi väntar in de andra då vi ska filma in en video till äran av att Marvel Cinematic Universe fyller 10 år. Det är det sista vi gör innan avslutning festen ikväll. Vi ska fotograferas allihopa, alla skådisar som spelar de många och olika karaktärer och självaste Stan Lee till äran av födelsedagen. Tom och jag väntar in de andra som tar lite väl långt tid på sig enligt mig. Jag är väldigt hedrad över att få vara med, att jag ens fick rollen. Det sjunker knappt in.

-"what are you gonna do when you come home then?" ler Tom obekymrat.

-well, I'm gonna unpack all my stuff and then say hello to all the horses, you?" nickar jag och ler snällt tillbaka.

-"oh, well I don't really know, probably chill." han rycker på axlarna självklart.

Till slut kommer teamet och låser upp dörrarna åt oss. Tätt bakom de följer vi med in och tittar storögt runt i den enorma salen. Jag bara gapar när jag ser den väldiga ställningen där vi alla ska få plats och den moderna kameran som står flera meter bort för att få med allting i bild. Tom tittar på mig med stora ögon och ett leende över läpparna.

-"wait, how many are actually coming?" utbrister jag i stor förundran.

Teamet och Tom bara skrattar åt min fråga och förundran. Det måste ju lätt sagt komma en del om vi alla ska kunna fylla upp den enorma ställningen.

Framför ställningen är det prydligt uppdukat på stora och breda bord glas med alkoholfri cider i och lite snacks vid sidan av. Försiktigt vågar jag mig fram och tar ett glas i handen. Tom och jag skålar lite på skoj och smakar varsamt på cidern. Den smakar ljuvligt mot min torra strupe. Strax därefter börjar det strömma in människor, vissa kan jag knappt sätta fingret på vilka de är och vilken karaktär de har spelat. Men för att reda ut det så börjar jag gå runt och mingla lite. Hälsar på alla och småprata lite. Inombords skakar jag för egentligen är jag inte typen som går fram och börjar ett samtal. Men ibland måste man helt enkelt utmana sig själv för annars kommer jag aldrig få några nya kontakter övertygar jag mig själv och fortsätter mingla. Jag går metodiskt från person och person och presenterar mig själv och småpratar lite med mitt glas i handen. Det är så mycket sorngel och ljud från alla människor som pratar med varandra att man knappt hör när dörren öppnar och stängs men ändå stannar hela salen när han stiger in genom portarna. Stan Lee. Mannen, myten, legenden kliver in och verkar helt som vanligt även fast han nu har massor av ögon riktade mot sig. Ingen rör sig och inte ett ord hörs fören en applåd bryter sig loss. Alla börjar applådera, jubla och vissla som galna. Ljudet av applåder och jubel blir nästan öronbedövande och vi möts av en strålande Stan Lee. Han ger uttrycket "ler från öra till öra" en helt ny innebörd. Applåderna lugnar sakta ner sig och den första personerna Stan Lee hälsar på är Robert, Joe, Anthony och Kevin. Först när han börjar själv går runt och mingla lägger sig applåderna helt. Jag pratar vidare och har en härligt pirrig känsla i magen. Jag lever min dröm tänker jag lyckligt när Tom kommer upp bakom mig och knackar mig försiktigt på axeln.