En vilsen själ

KAPITEL 13

Toms perspektiv

I ögonvrån ser jag hur D/n stelnar till när hissdörrarna åker upp och festens dånande ljud slår emot oss. Hur kan folk ens prata i detta oljudet? suckar jag uppgivet och kliver ut med D/n tätt bakom mig. Det fortsätter strömma in folk till festen, alla i fina klänningar och kostymer. Alla här är nog inte skådisar utan även folk från teamet och teamets vänner och sedan några fler inbjudna. Eller några är en underdrift lätt sagt.

Våningen är stor och öppen, med bar, dansgolv, dj och soffgrupper. Perfekt byggd för fest och nöje. Det är två stora dubbla glasdörrar som leder ut till en balkong med tillhörande pool. Som tur är poolen stängd och balkongräcket högt.

D/n ser inte alls nöjd ut där hon står bredvid mig.

-"you alright?" frågar jag, eller jag får nästan skrika för att hon ens ska höra.

Hon nickar men hennes blick säger mig annat. Men innan jag hunnit fråga mer kommer Lizzie och Scarlett och drar iväg med henne. De gör mig oklara blickar som jag inte riktigt vet hur jag ska tyda. Men som tur anländer Haz och Jacob kort efter oss och de drar med mig till dansgolvet genast.

-"here Tom, take a beer!" hojtar Haz och räcker mig en öl.

Just som jag ska ta den första klunken kommer jag på. Det är ju jag som kör. Jag skakar besviket på huvudet och räcker tillbaka den orörda ölen till Haz. Han tittar förvånat på mig och tar emot ölen med sin fria hand. Jag försöker förklara att jag måste vara nykter annars kan jag inte köra.

-"why don't you take the taxi?" frågar han som om det vore en självklarhet.

-"I going to drive D/n home to, I didnt think they were going to serve alcohol." jag rycker på axlarna med ett snett leende.

Han bara himlar med ögonen men hans ögon lyser sedan upp slugt.

-"D/n right.. Have you made your move yet?" flinar han och armbågar mig retsamt i sidan.

Jag himlar med ögonen och skakar på huvudet.

-"Come on Tom! you can't wait forever! look she's right there, go up and ask her!" Haz pekar bort mot D/n som står och pratar med Pom.

Han ger mig en sista retsam knuff i ryggen. Jag bara vänder mig om och himlar med ögonen men det får han bara att flina ännu bredare.

Jag står och väger en kort sekund mellan om jag bara ska skita i det eller berätta. Det kanske ändå är bäst att skita it?

Fråga mig inte hur, men jag vågade faktiskt fråga D/n om hon hade lust att dansa. Vilket hon förvånande nog hade. D/n är den personen som gillar att göra mycket men inte inför folk. Hon gillar att sjunga, men inte så att någon hör. Hon gillar att dansa, men inte så att någon ser. Hon är lite reserverad på det sättet. Vilket jag inte har något emot förstås och det är inte så att hon är reserverad och skygg utan hon pratar gärna. Möjligtvis kan hon vara blyg men inte mer än så.

Vi låter våra kroppa följa efter musikens takt och jag tänker inte så mycket på hur det ser ut utan försöker bara slappna av. D/n håller armarna högt och slappnar tydligt av i axlarna. Löst som en orms kropp följer hon med i takten. Hon ser ovanligt avslappnad ut och dansgolvet är så tätt ihop packat att vi är tvungna att dansa ganska nära varandra. Eller inte såå nära men ändå, typ fumlar jag i huvudet. Hur jag än försöker kan jag inte slappna av. Allt jag kan fokusera på är tankarna som svimlar i skallen på mig. Ska jag fråga henne? Ska jag fråga henne?

När vi dansat ett tag börjar både jag och D/n blir alldeles för varma. Även om luftkonditioneringen är bra på våningen och båda balkongdörrarna öppna är luften kvav här inne. Vi bestämmer oss för att varsin alkoholfri drink och gå ut lite för att fylla lungorna med frisk luft. Nu är solen ett minne blott och istället skimrar stjärnorna på den klara natthimlen och månen gör sig påmind bakom ett glest moln. Det är inga andra ute på balkongen utan alla håller sig inne och dansar eller kör karaoke. Så det är bara jag och D/n båda vilandes mot det stadiga räcket. Våra blickar fästa ut över den livliga staden under oss. Andra höghus som nästan når upp eller toppar höjden där vi står. Ingen av oss vågar titta ner utan håller blickarna fästa vid horisonten. Månskenet reflekteras vackert i D/ns ögon. Jag sneglar lite diskret mot henne då och då. Kan knappast slita blicken ifrån henne. En överhängande känsla säger åt mig att berätta. Berätta hur jag känner. Men den känslan försvinner lika snabbt som den kom när D/n möter min blick. Hon ler flyktigt och fäster sedan blicken igen vid horisonten. Jag får känslan av att hon försöker finna något som finns bortom horisonten, och denna världen.