Allt vi inte hann göra

"Lutande tornet i Pisa och städsugare"

Söndag: 2/7 - 2017

"Oj.. ehm... Hej?" En tjejs röst hörs och dörren stängs igen. Klackskor kommer med snabba fotsteg över badrummets svartrutiga golv innan en hand läggs på min rygg.

"Hur.. vad har hänt? eller ja, hur mår du?" Rösten är mjuk, vänlig. Hon förmedlar en form av trygghet och får mig att vilja prata ut, förklara allt från början. Allt från hur jag träffa Mike, när, vem han var och sedan hur han försvann med ett ryck. Allt fram till varför jag sitter här nu, gråtandes, stupfull och panikslagen på ett badrumsgolv. Men det enda jag får fram är ett skak på huvudet, en enkel axelryckning och ett snyftande. 

"Kan jag göra något? Kanske... hmm.. hämta någon?" Jag vrider mitt huvud i mina händer - fullt medveten om att min mascara förmodligen är överallt och mitt läppstift helt utsmetad - och lyckas se henne i ögonen. Hennes ansikte är litet och runt, nästan hjärtformat, med mörkbruna lockar som hänger ned på vardera sida. En enkel nick får jag fram och utan att jag vet ordet av har jag svarat:

"Sam." Tjejen nickar och reser sig upp långsamt med blicken fortfarande fäst på mig. "Snart tillbaka." Svarar hon med den där snälla rösten och försvinner bort mot dörren. 

"Tack.." Mumlar jag, troligtvis så tyst att hon inte hör men jag tycker mig ändå kunna skymta ett leende på hennes läppar innan hon stänger dörren och lämnar mig ensam igen.

Jag sitter kvar en stund på golvet innan jag med stöd av toalocket reser mig upp och går bort till handfatet. Den smutsiga spegeln framför mig reflekterar mitt ansikte och lyckas framhäva hur förstörd jag verkligen ser ut. Rödsprängda ögon med mascara ner på kinderna. Läppstiftet som är allt annat än på läpparna efter kyssen. Det korta håret som klibbat sig fast där tårarna runnit. Jag ser hemsk ut.

*Två år tidigare*

"Amyyyy..." Din röst var mjuk mot min kind och din arm över mina axlar bildade ett konstant leende på mina läppar. Klockan kanske var halv fyra på morgonen och jag kanske hade haft mitt livs tråkigaste timmar fram tills nu men att gå här med dig gjorde allt värt det. Bortom horisonten kunde vi se gryningen påbörja sin vandring upp på himlavalvet och fåglar flyga på jakt efter föda. Det enda ljud som hördes var vinden som fick trädens löv att prassla och våra fotsteg i takt med varandra mot asfalten. 

"Ja Mike?" Svarade jag med ett leende på läpparna. Den senaste kvarten som vi gått tillsammans hade du sagt mitt namn precis på det sättet du gjorde nu och sedan sagt något i stil med "Jag är så glad nu för du är här" Eller någon allmän fakta om något som inte alls stämde som att din pappa byggde Lutande tornet i Pisa på en dag. 

"Vad har du på hjärtat?" Lade jag till sen och ångrade mig direkt. Det lät bättre i huvudet. Skämde jag ut mig nu? Men du skrattade bara lite flummigt och gav mig en trött, berusad blick. 

"Jag täänkte på.. nååågot.." Fick du fram väldigt långsamt och jätteotydligt men jag bara nickade. 

"Vadåå?" 

"Jo.. Du ska vah glahad att du, ehh... just du, får varah häär med miiiiig nu föör..." Du tog en paus och stängde ögonlocken för en sekund innan du förvirrat ryckte till igen som om du precis vaknat. Du såg ut som du glömt vad du höll på med och stirrade blint framför dig. Vilket hade hänt några gånger innan och jag antog att jag aldrig skulle få reda på varför jag skulle vara glad över att få vara här med dig nu. Men oavsett vilken anledning du hade så hade jag ändå många fler. 

Men som om dina tankar kraschat in i ditt huvud igen försökte du knäppa ditt finger som om du kom på vad du höll på med. "Jo... justeee.. För ja uppvahnn den dääär ehh... städ-ehh-städsugaren?" 

Du kollade på mig förvirrat och verkade leta efter ordet. 

"Dammsugaren?" 

"Dammsuuugareeeen!!" Skrek du ut och pekade på mig. "Exhakt.. Tack Amy.. Som jag sa. Du ska vah glag... ehh, glad, att du ä hääär med mig." Så pekade du på dig och jag skrattade. 

"Men" Tillade du sen när jag trodde du var klar. "Duuu.." Du ändrade återigen pekhåll mot mig och jag nickade. "Du ska inteee vara glahdare än va jah är.." 

"Nehe.. Varför då då?" Svarade jag lätt och kollade bort mot gryningen.

"Jo.. det var de ja höll på att berätta." Sa du med ett troligen försök till en tydlig röst men det lyckades inte jättebra. "Du skha inte va gladare än va ja ähr över att jaag fåhår vara här med dig." Och med den meningen tog du ditt pekande finger och la det på min näsa som omringades av mina rodnande kinder. Det var allt du fick se, ett par rodnande kinder, men inombords höll hela jag på att smälta bort av dina fina, sluddriga ord.

*Nutid* 

Medan jag febrilt försöker göra rent mitt ansikte från allt smink knackar dörren.

"Amy?!" Sams röst når mina öron och det känns som jag äntligen kan andas ut. "Kan jag komma in?" Jag nickar hastigt men inser sen att han inte kan se mig och på väg mot dörren börjar tårarna rinna igen. Med ett grepp om handtaget glider dörren upp och där står han. Sam. Han sår där med mörka, oroliga och lätt berusade ögon. Han står där med en frisyr som står åt alla håll och kanter. Han står där med en folkmassa bakom sig. Men han står där bara för mig. 

"Amy.." Hans röst brister. Varför vet jag inte. Men helt plötsligt har han lindat sina armar runt mig och jag gråter i hans famn. Jag gråter utan stopp. Och jag tror han gör detsamma.