Allt vi inte hann göra

"Dagarna går, tiden går, men jag står still"

Lördag: 10/6 - 2017

Mina ögon slås upp ytterligare en gång. Jag kollar på klockan som är placerad på mitt nattduksbord. 05:09. Min känsel har kommit tillbaka och jag är varm igen, men bortsett från det känner jag mig helt tom i kroppen. Mina ögon sluts och min hjärna för mig återigen till drömmarnas land.

Måndag: 12/6 - 2017

Min bästavän Sammy kom hit tidigare idag innan hon skulle till skolan. Hon försökte muntra upp mig på alla möjliga sätt. Men utan lycka. Jag låg i min säng hela gårdagen och grät. Precis som idag. Min kudde är helt blöt av alla tårar. Jag gör inte heller något för att hålla den torr.

Onsdag: 14/6 - 2017

Jag har inte lämnat mitt hus på flera dagar. Jag har inte heller varit i skolan på en och en halv vecka. Men min mamma tvingar mig att gå imorgon. För det är sista dagen innan sommarlovet. Skolavslutningen av ettan på gymnasiet.

Jag hör någon knacka på ytterdörren. Knackningarna är mjuka. Jag vet vem det är. Sammy. Hon har kommit till mig varje dag efter skolan de senaste dagarna, jag är tacksam för det trots att jag inte kan visa det. Någon öppnar ytterdörren, förmodligen mamma. Jag ligger helt tyst i sängen för att höra vad dem säger.

"Hej Sammy!" Säger mamma glatt, men jag kan höra oron i hennes röst. Oron för hennes dotter som ligger inlindad i ett täcke i sin säng. Dottern som sörjer sin bortgångna kärlek. En mors värsta mardröm är att se sitt barn såhär. Olycklig, hopplös, förkrossad, men min mamma måste se det.

"Hej Anne, hur är det med dig?" Frågar Sammy min mamma, jag hör oron i hennes röst också. Oron för både mig och min mamma. Vår psykiska hälsa. Dörren stängs och dem fortsätter sitt samtal.

"Jag vet inte.." Hon tar en paus innan hon fortsätter. "Jag mår okej." Svarar min mamma. Jag hör henne sucka tungt innan hon börjar gå mot trappen för att ropa på mig.

"Amy?" Hon förväntar sig inget svar, hon vet att jag är vaken och hon vet att jag inte kommer svara. "Sammy är här, hon kommer upp nu!" Min mamma går bort från trappan och förmodligen tillbaka till Sammy igen. De utbyter några ord jag inte kan urskilja innan steg i trappan hörs.

*Nio år tidigare*

"Amy, Sammy är här" Ropade mamma från vardagsrummet. Jag hörde hur lätta steg tog sig upp för trapporna till mitt rum. 

Jag ville inte prata med Sammy. Hon tog min Barbie, utan att säga något i tre månader. Hon visste hur ledsen jag var över att den var borta men hon sa inget. Hon var till och med mig och letade efter den flera gånger, och hon hade den hela tiden undangömd i sin byrålåda. Hon ljög för mig och bästavänner ljuger inte. 

Jag satte mig med ryggen mot dörren och armarna i kors för att visa hur sur jag var. Dörren gnisslade till och jag visste att hon hade kommit in i rummet. 

"Hej" sa hon svagt, hon lät ledsen. Det stack till i mitt hjärta att höra henne ledsen.

"Hej" svarade jag så surt jag kunde, fortfarande med ryggen emot. Jag kände hur sängen sänktes ner på andra sidan när hon satte sig. Hon bara tog sig friheten att göra det. 

Det gick en tyst minut innan Sammy bröt tystnade med sina snyftningar. Jag blev så förvånad att jag bara vände mig om och glömde hela min vara-sur-act. Jag satt och bara kollade på henne när hon grät i några sekunder innan förnuftet tog över. Jag klarade inte av att se henne gråta så jag kröp över till hennes sida av sängen och kramade om henne. 

"Förlåt" snyftade hon tyst. Jag smekte henne över ryggen och hyshade henne.

"Det är okej. Snälla gråt inte, då börjar jag gråta" sa jag och kände hur ögonen började sticka lite. Vi gled isär och hon kollade på mig. 

"Förlåt jag var bara så avundsjuk på att du har så många barbies och jag bara har en." Hon tog sin tröjarm och torkade sina tårar. Jag kollade på henne och log lite.

"Du vet, jag var typ bara arg i fem minuter för sen saknade jag att leka med dig för mycket. Jag ville bara inte visa det." Jag skrattade till lite och detsamma gjorde hon. Sen tog hon fram min barbie och jag log. Hon har rätt, jag har så många barbies, jag har tio medan hon bara har en. 

"Du får den av mig, som en present." sa jag. Hon log jättestort och började hoppa i sängen.

"Tack tack tack tack!! Du är bäst Amy" jag började skratta och det kändes så bra att vi var sams igen.

*Nutid*

Sammy kommer in i mitt rum och sätter sig på fotgaveln av sängen. 

"Hej, hur mår du?" frågar hon försiktigt och börjar leka med mitt täcke. Jag kollar på henne. Hon har vackert mörkbrunt hår och hennes lugg passar verkligen henne. Jag tar ett djupt andetag och sätter mig upp lite lätt i sängen. 

"Hemskt." Hon kollar upp på mig och jag möter hennes bruna ögon. Dem är fyllda med sorg och oro. Jag hatar att mitt mående påverkar henne såhär. Hon som alltid är så glad och som bara på grund av mig nu är helt... sönder. 

Tårar börjar fylla mina ögon igen och jag försöker stoppa dem, vilket misslyckas totalt. När hon märker det kommer hon mot mig och omfamnar mig hårt. Det känns bra att hon omfamnar mig. Det känns bra att kunna gråta mot någons axel. Det känns bra att veta att hennes axel inte kommer försvinna. Att den kommer finnas där för mig att gråta mot. Att hon kommer finnas där. För mig.

Vi sitter så ett tag, jag vet inte hur länge, kanske en kvart, kanske en halvtimme. Hon frågar om jag vill prata om allt, men jag skakar bara på huvudet. Mamma har frågat mig i dagar om jag vill prata, men jag är inte redo för det än. Jag vill bara gråta.

Tillslut drar jag mig ifrån och bestämmer mig för att lätta upp stämningen lite. Jag ler mot henne lite och hon ler sorgset tillbaka. Så jag frågar helt enkelt om något hon älskar. Skvaller.

"Så vad är det för nyheter? Har Nora äntligen gjort slut med Tony?" Jag försöker verkligen med all kraft jag har att låta entusiastisk och glad för att få henne att bli glad, men det lyckas inte så bra. Hon ler ändå mot mig och skrattar till lite.

"Nää, hon har fortfarande inte förtstått vilken idiot han är." Jag nickar och hon fortsätter. 

"Någon annan nyhet är att alla snackar om vad de ska ha på sig imorgon.." Hon gör en menande blick mot mig och jag förstår vad hon syftar på. Jag har ingen aning vad jag ska ha på mig imorgon, jag vet inte ens om jag ska ha klänning eller inte. Hon ler jätte stort och fortsätter. 

"..såå därför måste du upp ur sängen för vi ska till gallerian!"