Allt vi inte hann göra

"Ett välkänt ansikte på bussen"

Lördag: 1/7 - 2017

De senaste dagarna har jag inte gjort något med mitt liv. Sam har försökt ringa mig en gång till men jag svarade inte. Jag har egentligen inte haft någon kontakt med omvärlden alls. Sammy har åkt iväg till sitt sommarställe med sina föräldrar och där har hon nästan aldrig täckning. Jag stänger ute Sam. Jag har inte pratat med någon av mina gamla vänner på en månad nu, eftersom de alla drog sig undan efter Mikes död i rädsla av att säga fel saker. Därför känns det konstigt att ringa dem. Och för första gången på länge inser jag hur ensam jag faktiskt är.

Jag reser mig ur sängen, som jag tillbringat 50 procent av min vakna tid i, och börjar gå bort mot mitt skrivbord. Snabbt slänger jag en blick på golvet och får syn på något som blänker. Mitt hjärta tar ett skutt och jag böjer mig ner mot det i hopp om att äntligen hitta halsbandet. Det  halsbandet. Det jag fick av Mike. En förhoppning sprids inom mig men utbyts sen mot besvikelse. Där ligger bara ett örhänge jag tappat. Jag tar upp det och reser mig innan jag fortsätter mot skrivbordet där jag lägger ner smycket på en bunt papper när något annat får min uppmärksamhet. 

Längst ner i högen med bara ett hörn utstickande ligger dem. Mina och Mikes mål för denna sommaren. Under en hög med papper, det är där dem har legat hela denna veckan. Orörda. Sakta drar jag med fingrarna över blyertsen medan jag tänker på vad Mike skulle säga till mig om min icke produktiva vecka. Troligtvis något i stil med: "Nu tar du tag i ditt liv och gör något vettigt." eller "Ska du vara oproduktiv så ska du vara det med mig." Jag kollar igenom punkterna och bestämmer mig för att äntligen avklara en.

En kvart senare springer jag ut genom dörren och träffas av den varma sommarluften. Jag tar ett djupt andetag för att andas in frisk luft för första gången på länge och börjar traska med stora kliv mot närmsta busstation.

Det blåfärgade, långa, kommunala fordonet saktar långsamt in innan det stannar helt för att jag ska kliva ombord. Jag stämplar in mitt busskort och ska precis gå vidare in i bussen när mitt hjärta stannar. Bussen jag befinner mig på är helt tom förutom platsen längst bak i mitten. Där sitter Sam. Och han har sett mig. Ilska börjar bubbla inom mig tillsammans med chock och jag kan inte röra mig. Tiden går i slowmotion och jag ser hur Sam sakta reser sig upp och börjar springa mot mig. Precis när jag tänker tanken att rymma från bussen hör jag ljudet av dörrar som stängs och jag är fast. Samtidigt som jag känner att vi börjar rulla ser jag Sam tappa balansen och ramla bara några meter framför mig. Hastigt vänder jag mig mot busschauffören i ren panik av att Sam ska hinna upp innan jag gått av.

"Kan jag snälla få gå av här? Jag tog fel buss och den jag skulle ta kommer nu typ." Min fråga var en klar lögn, men jag kände inte för att förklara mig för chauffören. 

"Tyvärr, jag kan inte bara stanna mitt i vägen, jag ligger redan jättemycket efter min tidtabell.." Svarar mannen bakom ratten artigt innan han fortsätter. "Men oroa dig inte, alla bussar som åker den här vägen stannar på både din hållplats och nästa, så du kommer komma på rätt buss om du går av vid nästa stopp." Jag ska precis protestera och börja be och böna om att få gå av när någon tar tag i min arm. Sam. 

"Amy, kan vi snälla prata, jag måste få förklara mig.." Jag stirrar förskräckt på hans hand om min arm och mitt hjärta dunkar hårt av ilska. "Jag vet inte vad som gjorde dig så arg men.." Hans röst tonar bort och jag sliter lös min arm. "..och jag skulle bara vilja prata-" längre hinner han inte förrän jag avbryter honom. 

"Okej.. Vi pratar. Men rör mig inte." Han tittar lättat på mig och svarar bara kort:

"Tack.."

Jag slänger en blick bakom axeln och inser att chauffören har kollat nyfiket på oss i backspegeln. När han märker att jag sett honom vänder han snabbt fram blicken igen och koncentrerar sig på vägen. Jag gestikulerar till Sam att vi ska gå längst bak och sätta oss och vi båda börjar vandra bakåt. Både i bussen och i tiden. Tillbaka till dagen vid Brunch Café.

A/N: 

Detta kapitel är till en av mina nära vänner för hon supportar mig väldigt mycket med denna berättelse och hon önskade sig ett kapitel i födelsedagspresent, så grattis i efterskott Kroken! Tack för all din support!! :)

Tack till alla som läser denna berättelse, ni betyder så mycket!!! TACK!!
Fortsätt gärna läsa för det får mig att vilja skriva :)

- Linnea