Sällskapet för Ordningens Upphörande och Värdenas Omvändelse

Kapitel 15

Men så rycks jag upp, som om jag vaknat ur en dröm. Märkligt nog har jag känt så flera gånger idag, ja även igår, att jag vaknar, att jag rycker till och att det som nyss var plötsligt är borta. Tankarna blir flyktigare och mer och mer osammanhängande, dessutom känner jag mig tröttare än på länge. Dissonans. Efter ett tag formulerar min hjärna ett ord som känns relevant för nuet, det råder dissonans i mitt tänkande just nu. Kognitiv dissonans finns det något som heter, det snackas det om bland miljömuppar vet jag, det är vad de säger om folk som å ena sidan vet att samhällsutvecklingen är ekologiskt ohållbar men å andra sidan förmår sig själv att ignorera det. Något sånt pågår i min hjärna nu känner jag, det råder dissonans. Jobbångest, idioter på Facebook, hela den där känslan från i går kväll, den sitter kvar, samtidigt finns där en annan, ja, en annan vad då? En annan berättelse. Den om oss, den om Sällskapet, om Sonja, om mig och Leila, om den mörka framtiden som samtidigt framstår som ljus, i alla fall för oss. Det går inte ihop.

Det har gått två timmar, bara några enstaka sidor lästa i boken, en kaffe med påtår, men mest stirrande ut från berget, en del funderande men mest en känsla av tomhet. Hjärnan har tömts av att kontemplera utsikten från berget, så känns det, men det känns inte längre bra. Jag har ont i huvudet. Jag tror jag har feber.

Tar bussen tillbaks, hade mest tänkt att det bara var en resa hem, men sightseeingturen är inte slut här, det är fortsatta fina omgivningar, mycket skog, en medeltida bergsby, ett kloster med anor från 1100-talet. Till och med när vi kommer tillbaks till stan blir det något nytt då vi färdas längs med Karl Marx-hof, världens längsta bostadshus som är över en kilometer långt och byggdes av sossarna efter första världskriget. Speakerrösten säger att programmet för att bygga billiga och bra bostäder för vanligt folk bekostades av extraskatter på bland annat champagne, kaviar och hotellrum. Se på fan, det finns alltså folkhemsfunkis i den här stan, och det är den snyggaste arkitekturen jag sett hittills. Synd bara att sossarna i Österrike inte var lika rivningskåta som deras svenska kollegor.

Kliver av bussen där jag gick på innan, går som en zombie nu i riktning mot hostelet, måste ha mat, äter nån gyrostallrik eller vad det är på nått grekisk ställe, går vidare. Vill till hostelet nu, orkar inte mer. Feber, huvudvärk, samtidigt den där nollställdheten, den där Schopenhauerska kontemplationen fast utan några insikter om idén bakom allt, istället för världsviljan är det bara tomt, mörkt.

Höll på att missa min lilla gata, vänstersvängen jag måste ta för att komma fram, men mitt zombietillstånd avbröts tvärt då jag kom på mig själv med att ha gått för långt. Kommer tillbaks in på rätt väg, pulsen höjs, nu när jag har ett mål i sikte är det som jag vaknar till. Ännu en gång, känslan av att vakna ur en dröm. Jag är sjuk nu, definitivt, om det råder det inte längre någon tvekan. När jag staplar in på hostelet är det precis som när jag kom dit första gången ett gäng i allrummet mitt emot receptionen. Min blick möter en annan, en kille i rummet som nickar och ler. Av någon anledning går jag in i allrummet, bestämt och målmedvetet, och sätter mig på soffan.

- Hi there, how are you? Det är killen vars blick jag mötte, tjugofemårsåldern, krulligt hår, engelska med en brytning jag inte kan placera. Det är ett gäng här inne, sju-åtta pers, de snackar och dricker öl, det är inte ett och samma gäng, det är som det är på den här typen av ställen, ungdomar som reser runt Europa och socialiserar. Hans öppningsfras säger väl det mesta om mig, jag ser inte ut att må särskilt bra.

- Öööh, well, not so good I guess. Need some rest. En kille jämte mig i soffan som jag knappt ens noterat stöter till mig lite lätt med armbågen, han har en ölburk i handen som han erbjuder mig. Tackar och tar emot, öppnar och tar en klunk. Blicken fäst framåt i den bortre väggen, undvikande allt och alla. Kille nummer ett, som sitter mitt emot mig över bordet snett till vänster, försöker fortsätta samtalet vi inlett, men jag är inte särskilt social av mig. Han frågar var jag är ifrån. Jag tror han är från Holland nu, brytningen och utseendet tyder på det, tycker jag nu.