Kapitel 7

45 2 0


Gamla stan var verkligen överdådigt vackert med sina kyrkor, palats, operahus, borgmästarresidens och allt var det var. Det irriterade mig inte ens att det var fullt med turister som beväpnat sig med selfiepinnar, bara att promenera runt i Dresdens Altstadt var välgörande för mig. Det som störde något var all byggnation, ställningar för renoveringsarbeten så väl som nybyggen gjorde stora delar av stadskärnan till en arbetsplats. Jag blev också först förvånad över de nya hus jag såg. De såg nämligen ut ungefär som de gamla, vilket jag först rynkade på näsan åt, det såg så, ja, nytt ut, färgerna var så klara, det var något plastigt över det. Men sen slog det mig att detta är något fantastiskt och något som man aldrig skulle gjort i Sverige.

Nu finns det ju visserligen inte så mycket gammal fin bebyggelse kvar i våra stadskärnor som det gör här, men där det finns bryr man sig aldrig ett skit om att bygga hus som passar in i de gamla kvarteren. Man bygger överhuvudtaget aldrig någonting snyggt alls. Skulle man åta en svensk kommunbyråkrat att planera Dresdens Altstadts vidareutveckling skulle byråkraten troligen föreslå en skitful betonglåda till att förstöra utsikten och hela kvarterens känsla för gott. Här passar man istället in nybyggnationen i det gamla och om några år när fasadfärgen inte längre är så ny och klar så kommer det se hur fint ut som helst, precis som det gamla.

Herregud, gamla och gamla, allt det jag ser är i själva verket uppfört efter 1945, man kallar det visserligen "restaurering" men med tanke på den förödelse bombningarna den 13:e februari 45 åsamkade är det mer rättvisande att säga att man byggde upp det gamla från scratch. Samma sak i Warszawa, samma sak på många andra platser runt om i Europa. Men inte i Sverige. Där behövde vi inga bombflyg utan istället rev vi själva och byggde funkis över det gamla och förödelsen fortgår år efter år, i princip varenda hus som någonsin byggs någonstans i vilken stad som helst runt hela vårt land har den gemensamma nämnaren att det är fult som stryk.

Jag hade visserligen mycket att tänka på men jag tror jag processade mina känslor över den uppenbarelse jag fått vid frukosten genom att bara strosa runt och må bra.


Förberedelserna för fas 2 har redan kommit längre än jag trott, det har beretts utan min vetskap, men nu har jag blivit inbjuden att delta mer aktivt. Eller i alla fall nästan. Sonja kommer förklara närmare när vi ses i Nürnberg, skriver hon, men det rör sig om en klick jag inte visste fanns, de kallar sig Politbyrån och de tycks ha gått händelserna lite i förväg.

Att det fanns olika grupperingar och en skillnad i grad av engagemang det visste jag, det är inte konstigare än att olika medlemmar valt att lägga sin energi på olika saker inom vår lilla gemenskap, och att vissa medlemmar är mer tongivande och åtnjuter en högre grad av respekt följer även det av sig själv. Till denna högre status har de bara sig själva att tacka och det är ju alla vi andra som ger dem denna status. Inget konstigt. Jag visste även att det runt vad vi kallar Finanskommittén fanns en grupp som på sätt och vis kunde sägas vara en inre kärna i vårt sällskap. Men jag visste inte att klickarna var så formaliserade och jag kunde verkligen inte ana att de kunde ha sitt egna parallella forum som bara de kunde se.

Det vet jag nu, men jag vet ännu inte allt. Det närmast identiska forumet jag omdirigerades till kallas "Politbyråns diskussionsforum - öppenhet i diskussion, enighet i beslut!" och den enda tråden som finns är skriven enbart för mig, signerad Sonja.

"Hej! Vi vill ha med dig som medlem hos oss. Du och dina teorier spelar redan en stor roll faktiskt, men jag förklarar alla detaljer när vi ses. Du kan inte se alla trådarna än, men det fixar vi sen. Det finns ju faktiskt ingen som ens träffat dig bara, vi vill se dig i verkligheten först :). Om du är intresserad förstås? Fas 2 är närmare än du tror."

Sällskapet för Ordningens Upphörande och Värdenas OmvändelseLäs denna berättelse GRATIS!