Kapitel 15

20 2 0


Bestämde mig ändå för att masa mig ut idag, inte till Ringstrasse eller nått sånt, men gå lite, sätta mig nånstans och dega länge innan jag spenderar resten av dan på hostelet. Gick visserligen ner mot det håll stan ligger, men inte den väg jag tidigare gått, nu försökte jag mig istället på lite småvägar vilket bara resulterade i att jag inte hittade någonstans att käka frukost. När jag gått mycket längre än jag först tänkt mig insåg jag att jag nästan var vid det där Schottentor igen, jag kände igen kyrkan där, det var bara att jag kom från ett annat håll. Fast jag gått förbi där ett par gånger innan så upptäckte jag först nu att den lilla parken framför heter Sigmund Freud park. Den var inte så värst anmärkningsvärd, några små modernistiska konstverk, "Die stimme des intellekts ist leise" står det på något som påminner om en gravsten. Ett hotell i närheten fick bli mitt stopp, de skyltade om frukost och här ska jag slå ihjäl tid ett bra tag. Det är gammaldags inrett med rödklädda möbler och på menyn står "Maximilian I Breakfast" som innehåller allt jag behöver, macka, ägg och bacon, kaffe och juice. Servitören är grumpy, lämnar mig ifred och frågar inte var jag kommer ifrån, vad jag tycker om stan eller sån skit och ingen tycks bry sig om att jag sitter här jättelänge med en bok eller bara stirrandes ut genom fönstret mot den grådaskiga dagen. De är samtidigt uppmärksamma och ger mig påtår säkert en timme senare, servitörerna här tycks vara stans enda försonande drag. Det slår mig att sightseeingbussen stannar utanför den där kyrkan som ligger här bredvid, det finns visst en linje till jag inte åkt som går härifrån och enligt kartan jag har nerknycklad i ryggsäckens ytterfack så verkar den gå en bit utanför stan, så det får bli så, jag utnyttjar min dyra 25 eurobiljett lite till och drar iväg när den går om 40 minuter, kan lika gärna sitta på en buss som här eller hemma på hostelet.

Då jag släppt alla förhoppningar blir den positiva överraskningen så mycket starkare. Nu lämnar vi stan och färdas uppåt. Vi åker genom små byar, det är låga trähus, man ser natur och ett kuperat landskap, speakerrösten säger att det finns ett vindistrikt här och bussen stannar vid vad som ska vara lyxiga restauranger innan den går vidare. Efter en lång färd uppåt stannar vi för att gå ut i tio minuter innan bussen fortsätter tillbaks till stan, vi uppmanas nämligen att titta på utsikten. Vädret är bättre här, växlande molnighet, ljust och inte grått som nere i stan. Det är en magnifik utsikt. Ett hotell med en restaurang och ett fik ligger vid kanten till ett brant stup, det är skog omkring oss och nedanför ser man hela stan långt där borta, Donau ligger nere till vänster och till höger ser man gröna kullar som ännu längre bort blir till blågråa skuggor av berg. Det ligger en liten kyrka här som var en gåva från Polens kung efter kriget mot turkarna eller vad det nu var speakerrösten sa. Jag skiter i att åka med bussen tillbaks utan stannar här, tar en senare buss istället. Går in och glor lite i kyrkan, ser också att det finns vandringsleder åt olika håll här. Fan. Det borde ju varit det här Österrike jag skulle besökt istället, Alperna, trähus, natur och kultur, det mysiga, genuina och FPÖ-röstande Österrike. Det är något speciellt med att bara få se lite träd också. Det har ju varit en renodlad stadssemester det här, tänk om man skulle tänkt lite annorlunda och istället kört på en vandringssemester i Alperna eller nått. Men jag kan inget om det, har ibland tänkt att det skulle vara kul att bli en sån där skogsmulle och ensamvandrare men ärligt talat är jag nog för mycket av en stadsmänniska för det, skulle inte palla det där med att bo i tält och skit, fan, jag skulle antagligen inte ens reda ut att sätta upp ett. Men att boka några dagar i ett hostel typ här, vandra några timmar, kanske ner till en av byarna i närheten, käka lite gott och dricka lite av det lokala vinet och sen vandra tillbaks igen, det skulle nog inte vara så dumt ändå. Ett par dagars skogsupplevelse innan jag drar till nästa stad.

Sätter mig på fiket med en kaffe på uteserveringen som är en enda stor träterrass längst upp på berget. Boken ligger på bordet men jag tittar mest på utsikten, ner mot den vidriga stan som härifrån ändå ser ganska fin ut. Schopenhauer skriver någonstans att man kan uppnå ett tillstånd av sammansmältning med omgivningen, bli ett viljelöst och tidlöst kunskapssubjekt som blir ett med världsalltet genom att kontemplera naturen. Att man bara glömmer allt och går bort sig, då, och bara då, ser man inte längre saker, materia och omgivningar, man ser själva idén bakom allt. Schopenhauer var väl den förste som kom med sånt där österländskt flum förpackat för en västerländsk publik vi sett upprepas gång på gång i hela vår kultur, visst, men nog ligger det något i det. Jag stirrar ut från berget, först fokuserar jag på olika detaljer, stan, floden, bergen, men sen stirrar jag bara in i intet, glömmer allt och liksom slutar tänka, slutar känna, blir ett med allt. Allt hänger ihop, jag är en del av alltet, alltet är en del av mig. Hela den grejen.

Sällskapet för Ordningens Upphörande och Värdenas OmvändelseLäs denna berättelse GRATIS!