Sällskapet för Ordningens Upphörande och Värdenas Omvändelse

Kapitel 11

Schweinebraten var en benfri fläskkotlett, knödel en stor potatisboll. Nu är tallrikarna bortplockade, kaffet står på bordet, vanligt svart jävla u-landskaffe för mig, kaffe latte åt Sonja. Hon är tillbakalutad i sin stol med benen i kors och en ny cigg i handen. Fast jag inte tittar upp så vet jag att hon sitter och betraktar mig medan jag skummar igenom dokumentet hon gett mig. Som i en spionfilm. Ett överlämnat brunt c4-kuvert innehållandes en tjock bunt papper som hon räckte mig över bordet. Det finns inte tid för att läsa igenom allt nu, Sonja har dessutom dragit det övergripande redan.

- Vi har pratat om fas 2, men det här liknar ju fas 3. Minst, säger jag utan att titta upp.

- Vi har gjort bedömningen att utvecklingen kommer gå mycket fortare än vi tidigare tänkt oss. Ja, du har gjort den bedömningen själv, det är till stor del dina teoretiska modeller dokumenten du läser utgår ifrån. Fas 2 och fas 3 kommer liksom flyta ihop, mer eller mindre, jag tror det är bättre att vi helt enkelt buntar ihop de två till en. Alltså, tänk på fas tre som fas 2, som det som kommer nu, är du med? Fas 3, alltså gamla fas 4, blir istället vårt nästa långsiktiga fokus och det tänker vi liksom kommer komma först 2046, är du med?
Jag nickar, fortfarande utan att titta upp ur dokumentet jag läser, en utförlig rapport betitlad "Mimetisk samhällsevolution och dess tillämpning på MO", en av flera artiklar i det tjocka häftet jag har i min hand. Det är fortfarande svårt att få in allt, att riktigt greppa vad det handlar om. Men det här är stort.
- Det som skyndat på utvecklingen så snabbt är kraften i själva dataanalysen, det är därför vi redan planerar fas 3 och 4,  ja, fast nu kallar vi det 2 och 3 då, innan vi ens börjat med fas 2, säger hon och verkar nu lite osäker själv på om hon lyckades formulera sig begripligt.
- Mark och gänget i KSJMD har kommit långt med programmet. Dessutom har vi pengar nu. Mycket pengar.

Jag lägger tillbaks bunten i kuvertet och tittar upp mot Sonja som ler belåtet borta i sin tillbakadragna stol, hon ser hur imponerad jag är.
- Jag måste läsa igenom det här ordentligt innan jag bestämmer mig, säger jag allvarligt.
Men det är en lögn, jag spelar bara cool, försöker verka avspänd. Naturligtvis kommer jag tacka ja till att ingå i Sällskapets hemliga Poltitbyrå. Det ligger något ödesmättat i det hela, som om allt precis förändrats, som om allt nu kommer bli annorlunda.
- Absolut, säger hon, sträcker sig efter sin handväska och tar upp mobilen.
Efter lite pillande räcker hon över den till mig.
- Vad tycker du om henne? Du kan svepa vidare sen, det finns fler bilder.
En leende tjej, i Sonjas ålder skulle jag tro, men det är svårt att säga, som poserar i en svart- och grårandig klänning, hon har långt, mörkt och tjockt hår. Hon ser ut att ha sina rötter i Mellanöstern eller kanske Sydeuropa samtidigt som något säger mig att hon är svensk, fast jag inte riktigt kan sätta fingret på varför. Jag sveper på skärmen, det finns två bilder till, båda tagna direkt efter varandra vad det verkar, den andra är nästan likadan fast med skillnaden att hon nu gapskrattar, det är som om hon blivit självmedveten under fotosejouren och börjat skratta åt hur fånigt hennes poserande är. För det är ingen fotomodell och det är ingen professionell fotograf som tagit bilden, antagligen är det Sonja själv, i bakgrunden verkar det finnas ett vanligt vardagsrum. Bild numer tre är en närbild, hennes torso, hon har nu en stramare uppsyn, ler bara lite försiktigt och tittar rakt in i kameran. Hon är söt.
- Vem är det? Jag tittar upp och rycker lite lätt på axlarna, liksom undrar varför hon visar mig det här.
- Det är Leila. Du känner henne som Sex farm woman.
Det var som fan. Sex_Farm_Woman är medlem i Sällskapet, hon brukade vara väldigt aktiv för något år sedan, vi kommenterade ofta på samma grejer och jag berömde henne för hennes alias, en Spinal Tap-referens, vilket ledde oss in på samtal om film och musik. Jag gillade henne, men på senare tid har hon knappt varit aktiv. Jag hade ingen aning om vad hon hette, bryr mig sällan om att fråga sådana saker. Det var förresten hon som hittade den där bilden med de kanadensiska studenterna som fick bli författarna till "Ta tillbaka PK"-artikeln.
- Tycker du hon är snygg?
Jag känner mig lite ställd inför frågan och fattar inte riktigt vad hon är ute efter men svarar att det tycker jag.
- Bra!
Sonja ser plötsligt ut som en generad tonåring medan hon sträcker sig efter mobilen och lägger tillbaks den i sin väska utan att möta min blick. Sen tittar hon upp och ser mig i ögonen, det är den där retfulla blicken igen.
- Ni skulle passa bra ihop tror jag.
-Ja kanske det, hehe.
Jag vet inte vad jag ska säga riktigt, skrattar till lite fånigt. Men så förstår jag. Fas 3. Naturligtvis, det är det Sonja syftar på. Det sa hon ju nyss, fas 3 är nu fas 2, det vill säga, vi sätter igång med det nu inom kort. Mitt hjärta börjar genast slå lite snabbare medan Sonja fortsätter.
- Hon bor ganska nära dig, i Lund, pluggar till biomedicinsk analytiker där. Vi tänker oss att medlemskapet i vår grupp ska utgöras av par, ungefär som i Ursula K. Le Guins The telling. Det ger en stabilare grund tror jag, att vi går in som små familjer snarare än individer. Sen måste alla medlemmar ligga med varandra också, ja, alla, i alla fall ibland.
Hon spänner blicken i mig då hon uttalar alla.
- Det är ju så det funkar, rent antropologiskt alltså, sex är viktigt för gemenskapen, vi vill ju ha en sammansvetsad grupp lika motiverad som en sekt men vi vill ju också undvika ledare vilket bara leder till korruption och maktmissbruk och att sektledaren sexuellt utnyttjar alla i gruppen, vilket ju typ alltid händer liksom. Bättre då med den här modellen, nån slags gnostisk ledarlös variant. Rent estetiskt vore det ju snyggt med en slags jätteorgie, men det blir kanske mer logistiskt med ett rullande schema istället.
Hon tar ett bloss och tittar upp mot mig innan hon fortsätter, jag hinner inte svara eller komma med några frågor, hon babblar på av sig själv, möjligen reagerar hon på de ansiktsuttryck jag antagligen gör.
- Ja du, jag är flata och har inte knullat en kille sen jag var 15, och det var inte en särskilt trevlig upplevelse. Det här är inget jag direkt ser fram emot heller, men vi får alla göra våra uppoffringar för den här saken.
- Gnostikerna var väl ofta asexuella annars...
Jag försöker komma på något att säga, irriterar mig på att det här samtalet mest består av att jag nickar och hummar till en lång monolog.
- Avhållsamhet har ju också varit ett framgångsrecept inom institutioner som katolska kyrkan, avsaknad av kärleks- och familjeband motverkar ju att organisationen korrumperas, fortsätter jag.
- Ja, eller som The Nights Watch i Game of Thrones, säger hon. Det är en smart idé, men vi tänker oss det omvända. Problemet med celibat är att det dels är väldigt svårt att upprätthålla i vår sexuella kultur, sen vill vi ju att alla medlemsparen skaffar barn också, det är ett annat problem annars, att det ständigt behövs nyrekrytering utifrån. Jag tror att vi påsikt kan bli mer av en slags klan, eller vad man ska säga. Men då alla också ligger med varandra så skapas samtidigt ett starkt band till gruppen som helhet, även om den mindre beståndsdelen är familjen. Det blir en slags kombination, liksom. Vi är eniga om detta inom Politbyrån.
Jag nickar sakta. Sonja rynkar plötsligt lätt på ögonbrynen, fäster blicken snett ovanför mig, liksom tittar bort i fjärran, som om hon söker efter rätt ord. Hon vänder sen blicken nedåt och ser mig ögonen, fortfarande med rynkade ögonbryn.
- Vad är vi? Vad vill vi bli? Jag tror det här håller på att bli större än vad vi någonsin tänkt oss förut.
Det är som om hon pratar för sig själv snarare än till mig, tidigare har hon verkat så självsäker, allt hon sagt har känts som om det vore, om inte inövat så i alla fall väl genomtänkt. Nu trevar hon istället efter orden och jag tror hon inte vet själv vad som kommer ur hennes mun.
- Vi blir liksom något mer än bara summan av delarna, det här är stort, större än någon av oss enskilda individer. Jag, och resten av Politbyrån också, är väldigt impade över hur du hanterade Carlitos boklansering. Det är precis så vi ska jobba framöver men på en högre nivå, bland viktigare sammanslutningar. Ja, nu upprepar jag mig väl bara, det kommer väl klarna.
Hon nickar mot det bruna kuvertet på bordet.
Till min irritation kommer jag återigen inte på något att säga, nickar bara sakta som vanligt, hummar lite.
Hon tar ett djupt bloss på sin cigg innan hon fimpar den, viftar in kyparen och ber om notan.
- Det får inte bli försent ikväll, jag ska tydligen bevaka någon utställning i München i morgon, säger hon.
- Ja hur är livet inom huvudstadens medieelit? frågar jag lite tafatt och återvänder till det menlösa småpratet, som om allt det vi pratat om förut, orgier och klanbildning, vore hur normalt som helst.
- Ibland känns uppdragen ungefär lika meningsfulla som när jag var lokalreporter och skickades ut att göra artiklar om Strängnäs julmarknad. Men det har väl sin charm också liksom, jag har knutit många värdefulla kontakter på sistone. Saker som kommer gynna oss.
Hon pratar om oss, som i vi två, som i vi i Sällskapet med en sån självklarhet vilket smickrar mig på något sätt. Att det finns ett vi, att vi är en gemenskap.
- Så vad är planen efter Nürnberg då? Vart åker du efter det här? frågar hon.
- Hade tänkt ta mig ner till Österrike efter det här. Först tänkte jag Salzburg eller något innan, men jag tror jag åker direkt till Wien nu istället, snabbar på resan lite. Vill hinna till Slovakien och något mer sen också, Tjeckien, Polen eller Ungern tror jag. Jag får se.
- Wien är fint. Budapest och Prag också. Har faktiskt aldrig varit i Polen eller Slovakien. Jag kommer fortsätta vara baserad i München ett tag till och det är inte omöjligt att jag tar en liten tripp till antingen Prag eller Budapest snart. Leila kommer ner hit om ett par dagar förresten.
Hon ler lite snett, märkte säkert att jag hajade till då hon nämnde Leilas namn.
- Så vi kan kanske ses igen. Alla tre. Om du tycker allt är i sin ordning så klart? säger hon och nickar menande mot det bruna kuvertet på bordet igen.
-Absolut, skitkul! Bara kul att få träffa fler från Sällskapet, svarar jag med en illa spelad oberördhet.
Kyparen kommer in med notan och Sonja kastar snabbt ett par sedlar på det med följande lilla plåtfatet och reser sig upp.
- Jag bjuder. Eller tidningen bjuder snarare. Representation du vet. Det har sin charm det här som sagt.
Jag reser mig också och vi går ut tillsammans. Strax utanför restaurangen skiljs våra vägar åt, Sonja ska till tunnelbanestationen som ligger i närheten. Hon ber mig ladda ner en app, Signal, vilket funkar ungefär som Messenger fast är krypterat.
- Vi håller kontakten genom den, säger hon.
Vi kramas och tar farväl.