Kapitel 2

58 2 0


Så var det äntligen dags. Jag tog bussen till Dresden. Att tågluffa är ju en grej folk gör och jag övervägde faktiskt att köpa ett sånt där klassiskt Interrailkort inför den här resan men förstod att det nog inte kommer vara värt det ändå, och det var ju tur då jag hittade en buss för 89 kronor. Ja, man bokar i en app, allt står på svenska och även priserna anges i svenska kronor. Två och en halv timme, bekvämt, gott om utrymme för benen, ingen i sätet jämte, internetuppkoppling och uttag för laddare. Tog bara S-bahn till ZOB, bussterminalen i Berlin, inga byten eller något, en kaffe och en äcklig macka till frukost där innan det bar av. Återigen får jag nytta av min vän Jan Johansson då en unge skriker på bussen. Har alltså inga problem med att åka buss i två och en halv timme, som vissa andra, jag kan bara kolla ut genom fönstret, läsa något kapitel i en bok, glo lite mer och så har tiden passerat. Det är inte roligt, men det är inga problem, tiden går fort.

Jag är inte som Axel, han klarar liksom inte av att sitta still så länge, det finns många som han, för dem är det en plåga att åka buss i två och en halv timme, stackarna. Det var en gång för länge sen, vi skulle åka någonstans i Småland, det var en hippiefestival vi skulle besöka, och bussen vi tog stannade i varenda småhåla på vägen upp vilket gjorde Axel helt frustrerad, han liksom suckade högljutt, skruvade oroligt på sig hela tiden och anmärkte ständigt hur hemskt jobbigt detta var för honom. Blev mest irriterad. Fattar inte grejen, slappna av för fan, vi kommer fram tids nog ska du se, det finns ingen anledning att stressa upp sig över något man ändå inte kan göra något åt och det var ju inte så att vi hade bråttom någonstans, det var inte direkt något oumbärligt band på den lilla hippiefestivalen vi riskerade att missa.

Är samma sak som med enkla monotona arbetsuppgifter, de passar mig bra. När jag var i tonåren och jobbade extra på posten var det värsta alla ungarna visste att blada reklam, det var den arbetsuppgift alla ville slippa, det var roligare att bara sortera brev eller stå i klumpen, när man slängde paket i säckar ungefär som Karl-Bertil Jonsson på julafton. Men jag hade inga problem med att blada reklam. Uppgiften gick till så att man hade kanske fyra-fem högar med olika reklamblad, tog ett från varje hög och lade i det sista, dubbelt så stora reklambladet, som man sen vek runt de andra. Denna lilla invikta reklambunt lade man sen i en egen hög varpå man upprepade proceduren. Det var i princip allt. Man fick väl gå bort med de färdigvikta reklambuntarna någonstans när de blivit så många att de inte fick plats på bordet där man stod, annars var detta hela jobbet, som man gjorde i ett par timmar. Herre gud, blada reklam, det låter som jag är 100 år gammal, för det måste väl funnits maskiner för den uppgiften redan då, i slutet av 90-talet? Kanske blev vi extraarbetande högstadie- och gymnasieungdomar inkallade när maskinerna hade strulat eller något, jag vet inte. Alla hatade i alla fall att blada reklam, utom jag. Man stod där, radion var på i bakgrunden, kanske småpratade jag lite med den jämte men framförallt så gick jag in i mina egna tankar, det blev närmast meditativt, och tiden gick fort. Hade Axel satts på att blada reklam hade han antagligen gått postal efter en vecka. Det handlar väl om personlighetstyper. Han är mer dampig, ADHD:ig, jag är mer aspie,om man nu ska ägna sig åt att diagnostisera allt och alla, vilket tycks populärt nu för tiden.

Det här med diagnoser och så får mig att tänka på att jag har ett avsnitt av Psykradikalerna kvar att lyssna på. Det släpptes i dagarna och de har i vanlig ordning avhandlat det i Sällskapet då Pelle, upphovsmannen till podcasten, nämligen är en av oss, men nu när jag försöker lyssna på det under bussfärden så går det inte. Soundcloud funkar inte, i appen på mobilen finns det bara gamla grejer i flödet, det har inte uppdaterats på flera dagar, och i datorn står det bara att sidan är blockerad. Är Soundcloud kanske olagligt i Tyskland? Kan det vara så? En försmak av det framtida totalitära samhället, hemsidor som smidigt plockas bort från nätet av makthavarna. Samtidigt blir detta en läxa för oss inom Sällskapet, att vi inte kan förlita oss enbart på centraliserade streamingtjänster som Soundcloud, att vi precis som i fallet med sociala medier som Facebook och Twitter måste bygga våra egna underjordiska kanaler för informationsutbyte istället för att låta oss styras efter de multinationella bolagens nycker. Tänker att jag måste ta upp det i någon tråd, vid tillfälle. Nu blir det istället Jan Johansson, några kapitel i boken jag läser, Jacques Elluls Propaganda, och utsikt över landskapet.

Sällskapet för Ordningens Upphörande och Värdenas OmvändelseLäs denna berättelse GRATIS!