Sällskapet för Ordningens Upphörande och Värdenas Omvändelse

Kapitel 9

Jag försöker läsa lite, den är nästan slut nu, Propaganda, men jag kan inte koncentrera mig riktigt, tankarna flyr, dagdrömmarna. Känslorna.

Man kan väl säga att jag är en sån som har lite svårt för att relatera till mina egna känslor, okej inte för att det verkar så jävla speciellt, snarare låter det väl som vilken stereotyp man som helst, som något en äktenskapsrådgivare eller författare till nån psuedopsykologisk relationsbok skulle säga. Men jag behöver ofta intellektualisera mina känslor, formulera dem för mig själv i meningar eller förklara deras uppkomst som orsak och verkan innan jag förstår dem fullt ut, och jag vet av erfarenhet att starka känslor inte är något för mig, det är något jag undviker, det är vad min tillvaro i ensamhet, mina självstudier och min disciplin bidrar till, det håller mig lugn, det håller mig borta från mina känslor, för jag är lite som Spock i Star Trek, försöker vara logisk och inte känslosam.

Men jag planerar aldrig något, jag ser aldrig mig själv i framtiden, och faktum är att jag sällan ser mig själv alls. Och allt detta hänger ihop. För istället funderar jag på världen, studerar historia och filosofi, jag analyserar nuet med dess hjälp och jag kan ibland försöka föreställa mig olika samhällsutvecklingar för många år framåt i tiden. Samtidigt kan jag inte se mig själv om, säg, tio år, och har aldrig kunnat det.

Det är ett evigt nu där tidshorisonten som längst sträcker sig över ett halvår, en termin, lustigt nog tänker jag fortfarande i terminer vilket väl måste vara en kvarleva från skolan. Nu är det nyår och början av semestern som är mina hållpunkter i framtiden vad gäller mig själv, jag tänker inte på någon karriär, vare sig för arbete eller bostad, bara att fortsätta med det jag gör nu ett halvår till, sen får vi se.

Sen är det den sista komponenten, en annan slags karriär som folk tycker är viktigast av allt, den där urmänskliga saken som man inte kommer ifrån, reproduktionen, kärleken, vägen bort från ensamheten, den håller jag i schack för det mesta.

Någon skulle kanske säga att jag är asexuell, och det ligger det förstås något i, men jag gillar inte det där med identiteter, att det skulle vara sån jag är, allt det där identitetstramset är inget för mig, det är snarare ett uttryck för vår tid, hur folk maskerar sina egna val med en förment essentialistisk förklaring vilket får det hela att verka oundvikligt och för alltid skrivet i sten. Det är samma typer av människor som tror att de kan bete sig som ett arsle för att sen utropa "det är sån jag är" och inbilla sig att dessa ord utgör en besvärjelse som automatiskt ursäktar dem för vilket beteende som helst. Identitet är för dagens kids ett annat ord för subkultur, bara anpassat till vår tids söndercurlade ömtåliga små blommor som inte tål någon kritik, dessa bortskämda små lipsillar som hela livet fått höra hur jävla unika och underbara små varelser de är och som därför trott att världen är skyldiga dem något vilket efter ett snabbt möte med verkligheten lett dem in i sina små skyddade rum bestående av likasinnade självspäkare som försöker överträffa varandra i kränkthet.

Det är inte riktigt min grej. Man är vad man gör.

Jag ligger inte, och jag tänker sällan på sex, det är ingen viktig sak för mig även om jag kan tycka att det är hyfsat skönt med kroppskontakt. Det är väl logiskt, särskilt i vår tid då, att man gör detta förhållningssätt till en identitet, till en viktig beståndsdel i sin karaktär, och jag sa ju ibland, i alla fall till folk i Sällskapet, att jag var influerad av Zen-buddhismen vilket var just detta avseende jag då tänkte på, på avhållsamheten. Visst, jag hade väl lika gärna kunnat namedroppa valfri katolsk orden, men det skulle väl inte vara lika ballt antar jag. Utöver att katolska präster har ett rykte om sig att ligga med småpojkar då.