Falska drömmar

Kapitel 15

Amandas perspektiv

Jag låg nyvaken i en dubbelsäng med Felix Sandman. Personen som jag älskade mest, personen som jag var löjligt kär i.

Hans hår stod åt alla håll, ett riktigt knullrufs. Hans mun var helt öppen och han andades väldigt tung, lite som en gris. Världens sötaste! gris.

"Är du vaken?" Frågade jag tyst.

"Ja" svarade han.

Va? Var han vaken? Sådär såg man väl ändå inte ut när man var vaken?

"Du har stirrat på mig typ hela natten" mumlade Felix surt.

Han var alltid så sur på mig. Det var det enda negativa. I min hjärna hade han ju alltid varit så snäll och rolig.

"Förlåt, men du är så snygg" viskade jag.

Han öppnade ögonen och stängde munnen. Lite som att han vaknade påriktigt nu.

"Jag önskar att jag kunde säga detsamma, men jag kan faktiskt inte det" sa han.

Snälla snälla snälla säg att det var ett skämt. Det lät dock inte som ett skämt, utan mer väldigt seriöst. Att han faktiskt inte gillade mig så som jag gillade han. För han var jag bara en liten tjej i mängden. Den känslan fick mitt hjärta att bli sönderrivet och hårt trampat på.

"Amanda, gråt inte. Jag gillar din kompis, Annie. Hon är så sjukt snygg" sa Felix och trodde att det muntrade upp mig. Vilket bara tryckte ner mig.

Okontrollerat hade jag börjat att gråta. Det var liksom han som jag ville dela mitt liv med. Han var kär i min bästa vän, precis som alla andra.

Jag vände på mig så att Felix inte skulle kunna se mig. Han fick inte se mig såhär nere. Tårar som kom okontrollerat och min rinnande näsa. Han skulle bara skratta åt hur jag såg ut och inte bry sig ett skit.

"Amanda jag ska nog få dig på bra humör igen" sa Felix.

Jag svarade inte. Jag visste att han inte längre kunde det. För en kyss skulle han inte mena och snälla ord skulle vara som något man sa till sin kudde.

Jag hörde hur Felix bar upp något och kom närmare och närmare mig. Han stannade precis vid min rygg, jag kunde inte se han, men känna han.

Plötsligt blev allt svart.

•

Jag vaknade liggandes i sängen med en bultande smärta i huvudet.

"Amanda har vaknat!" Skrek Omar.

Alla stod framför mig och kollade oroligt på mig. Alla utom Felix.

"Vad har hänt?" Frågade jag tyst. Min röst funkade knappt längre.

Jag tog min hand i pannan för att känna på smärtan, men det ända jag kände var ett stort bandage som var lindat runt mitt huvud.

"Du har blivit slagen och våldtagen" suckade Annie och grät.

Va? Vad i helvete hade hänt egentligen? Var det Felix som hade gjort det?

"Vem?" Frågade jag tyst.

Annie kollade mig rätt in i ögonen och tog tag i min hand. Hon masserade den mjukt.

"Av Felix Sandman" svarade hon gråtandes.

Mitt hjärta fick en pil över sig. Inte en sån där kärlekspil utan en pil som dödar.

Min drömman hade förstört mitt liv. Han var fruktansvärt hemsk. Helt sjukt att jag ens kunde vara kär i han.

"Var är han nu?" Frågade jag.

"Hos Daff och snart hos polisen hoppas jag" svarade Omar argt.

"Vi tog dig inte till sjukhuset för Ogge var så bra på sånt här med sår" berättade Elias.

Tack Ogge.

Jag log mot Ogge för att visa min tacksamhet.