Falska drömmar

Kapitel 13

Annies perspektiv

Jag hade låst in mig på toan i panik från Omar. Hur kunde han ens göra så?

Han visste ju att det bara var Elias som jag älskade.

Alla andra sov, utan Omar som stod utanför dörren och försökte prata med mig.

"Förlåt gumman, jag försökte verkligen hålla inne det" viskade han.

Skitsnack. Precis som att jag skulle döda han och bara "jag försökte iallafall hålla inne det".

"K den" mumlade jag.

En tung suck kröp fram från andra sidan dörren.

"Annie, minns du alla våra mysiga stunder tillsammans?" Frågade han lugnt.

Ja. Det minns jag. Jag minns hur han flätade mitt hår, hur han pussade mig i pannan och hur han alltid pratade lugnt och stillsamt med mig. Jag minns han allt för väl. Även fast jag älskade Elias kändes det som att jag saknade Omar. Fast kanske mer på vänskapsättet.

"Ja" svarade jag tyst. Väldigt tyst.

"Jag med, precis som att det var igår" sa han lugnt.

Hans lugna röst fick mig att vilja gråta. Jag gillade den.

"Hur du flätade mitt hår" mumlade jag för mig själv.

"När du sa att du älskade mig" sa han stillsamt.

Hur han kunde hålla sina känslor i styr nu fattade jag inte. För det kunde nämligen inte jag. Massa känslor hoppade omkring inom mig och jag visste inte längre vad jag egentligen kände för han.

"Jag älskar dig" sa han lugnt och tyst.

Mitt hjärta började att slå. Min hjärna hade stängt av sig helt, jag fattade ingenting längre. Hela min kropp spelade mig ett stort spratt.

Jag låste hastigt upp låset på dörren. Omar tappade också hela sin kontroll över sig och rusade rätt in. Han tog ett hårt grepp runt mina armar och tryckte dem hårt in i väggen.

Vi stod bara några centimeter ifrån varandra och såg på varandra. Hans små och bruna ögon lurade mig så hårt och jag kände hur ett par dåliga fjärilar i min mage slog rot.

"Annie jag älskar dig" viskade han lugnt.

Han drog sitt ansikte närmare och närmare mitt tills våra läppar tillslut möttes. Jag öppnade min mun och snabbt ålade sig hans tunga in i min mun. Jag vet helt ärligt inte om jag ville gråta eller skratta. Jag fattade ingenting.

Jag gled ner längst väggen och satt tillslut ner på det kalla golvet. Omar släppte mina läppar och satte sig på huk framför mig. Han andades andfått på mig i ansiktet.

Varför gjorde jag såhär? Vad hände egentligen?

"Jag älskar inte dig" viskade jag. Det var en djup röst inom mig som sa det. Den delen av min hjärna som fortfarande kunde fatta något.

Omars ögon blev fyllda av glittrande tårar och hans läppar vibrerade. Det kände hemskt att ha orsakat det.

"Förlåt Annie" sa han.

Hastigt reste han sig upp och gick med tunga steg till Elias.

Nu skulle Elias få reda på att hans flickvän var otrogen.