Falska drömmar

Kapitel 9

Polisen var påväg. Varken jag, killarna eller Amanda vågade att resa oss upp från soffan. Vi var som fastlimmade.

"Elias rädda henne, annars gör jag det!" Skrek Amanda plötsligt.

Hon var ganska modig, men jag skulle nog vilja säga att Annie var modigare. Vilket bara intresserade mig av henne.

"Amanda, kom och rädda mig!" Skrek Annie.

Då släpptes en stor rädsla från Amandas ögon, de liksom blev större och ljusare. Precis som att hon inte var rädd längre.

"Amanda" sa jag.

Hon kollade snabbt mot mig med en förvånad min.

"Jag tror inte att detta är påriktigt, Annie låter inte så när hon är rädd" mumlade hon och åt upp läpparna.

Jag hade ju aldrig hört hur Annie lät när hon var rädd, så Amanda hade antagligen rätt. Jag menar, de verkade ju vara bästa vänner.

"Omar, är polisen påväg?" Frågade Ogge oroligt.

Omar nickade snabbt.

Amandas perspektiv

Jag flög upp ur soffan och sprang snabbt in till köket.

Där låg Annie nere på golvet och höll för munnen av skratt. Elias stod upp mot väggen och såg ut att skratta ihjäl sig.

"Vad i helvete" viskade jag.

Daff var inte där. Inget hade hänt, de hade bara lurat oss, och nu var polisen påväg. Vad skulle vi göra nu!?

"Polisen är påväg" hörde jag en underbar röst säga bakom mig, det var Felix.

Annie och Elias slutade genast att skratta och tittade allvarligt på Felix.

"Allvarligt?" Frågade Elias seriöst.

Felix och jag nickade.

"Men då måste vi gömma oss" föreslog Annie.

Gömma oss? Japp, det var nog det enda förslaget, för palla att förklara vad som hade hänt för polisen.

Annies perspektiv

Jag reste mig upp från golvet hastigt. Faktist ganska smidigt också, enligt mig iallafall. Det kändes lite som att jag var med i en dramatisk film och skulle gömma mig. Hahaha, att jag alltid tror jag är med i filmer.

"Pax för under bordet" paxade jag.

"Snälla får jag ta samma?" Frågade Elias, Amanda och Felix i kör.

Pfft.

"Jaja" suckade jag till svar.

"Killar i soffan, vi lurade er och nu ska vi gömma oss!" Ropade jag till de andra i soffan.

Smidigt kröp jag in under ett stort köksbord som stod i ett hörn av rummet. Bordet var väldigt stort, det skulle säkert fått plats minst 6 stycken under det.

"Kom då" befallde jag surt.

Ingen av Elias, Amanda eller Felix kom, utan Omar. Han var rätt så charmig ändå, eller han slog verkligen inte Elias charm, men han var helt okej.

"Vart ska man gömma sig då?" Frågade Oscar oroligt.

"Kom hit, under bordet" svarade jag högt.

Snabbt flög Elias in under bordet, trots att han var ganska lång så gick det faktist smidigt.

"Ogge kom du med, så är vi alla på samma ställe" föreslog Elias.

Bra, annars skulle alla utan han få skäll om polisen såg oss. Vilket inte skulle vara okej, nej nej nej.

Alla kröp in på alla fyra och satte sig under bordet med oss. Det var ganska mysigt ändå, även fast att oron tog över det mesta av min hjärna.

"När kommer de?" Frågade Oscar stressat.

"De skulle skynda sig" svarade Omar och såg ut att skämmas lite. Antagligen för att han ringde polisen utan anledning.

"Men fattar inte ni två att vi blev väldigt oroliga och rädda?" Frågade Amanda surt och riktade blicken mot mig.

Det kanske inte var så roligt bus ändå. Eller jo, det var riktigt kul faktist. Fast inte lika kul efteråt.

"Förlåt men det var bara på skoj" svarade Elias lugnt.

Jag pussade Elias snabbt på kinden. Det gick säkert på två sekunder. Två eller tre fjärilar började sakta att fladdra, men min oro kom som en kniv mot dem.

"Vad trodde ni att vi gjorde eller?" Frågade jag och tittade snuskigt på de andra.

Jag visste egentligen precis vad de trodde.

Omar skrattade till, busigt men samtidigt generat skratt.

Plötligt knackade det hårt på dörren. Polisen var här.

"Håll käften nu" viskade Elias.

"Öppna, det är polisen!" Skrek polisen utanför dörren.

Hårda knackningar och hårda drag i handtaget hördes, och jag kände hur mitt hjärta började att slå. Detta kanske inte var en så bra ide trots allt...