Why Me?

...Nitton...

》 Hej, jag heter Stefan och här är min kollega, Amanda. 《 säger en av ambulanspersonalen vid namnet Stefan. Han ler lite men jag vågar inte riktigt titta på honom. Jag känner plötsligt en hand på min högra axel och jag hoppar till så att jag ställer mig upp. Min kropp kryper ihop utan att ens tänka på det. Stefan och Amanda byter blickar. Nu ser jag personen som tog mig på axeln, en manlig polis, kort brunt hår och bruna ögon samt ganska ung.
》 Förlåt. 《 säger polisen snabbt. Han vänder blicken mot Amanda och vinkar lite med handen och sedan försvinner dem in i villan där jag lyckats bryta mig ur. Stefan sneglar lite på mig och går ett steg närmare, jag står stilla, ingen aning om vad jag ska göra. Han betraktar mig ända från huvudet ner till fötterna.
》 Det är okej, allt kommer bli bra nu. Jag och alla andra här vill nu bara hjälpa dig. 《 - han gör en pause - 》 Jag skulle vilja kolla hur du och din kropp mår. Är det okej? 《 säger Stefan och pekar mot ambulansen. Jag nickar efter en stund och han går före till Ambulansen. En bår står utdragen bredvid ambulansen och han slår lite försiktigt på den och ler. Jag tvekar en stund men sätter mig på den. En annan polis kommer fram till oss och växlar några ord med Stefan och sedan vänder sig åt mitt håll.
》 Hej, jag heter Kai och jag skulle gärna ställa några frågor om det är okej? 《
Kai sträcker ut handen för att hälsa men jag drar mig bara undan. Jag vill inte göra någon. Kai verkar förstå och drar tillbaka handen.

Det går några minuter innan Kai är klar och går iväg till sina kollegor en bit bort. En ny ambulans svänger in och två manliga förare hoppar ut. De hälsar på Stefan och går sedan in till huset. Efter bara några sekunder kommer de ut igen och hämtar en bår. Min blick är som fastfrusen på vad som händer runt om mig och rycker till när jag hör Stefans röst. Jag byter min uppmärksamhet mot Stefan som nu har på sig ett par blåa handskar.
》 Du är allt modig du. Men vad heter du? Jag tror inte du sa det innan? 《 sa Stefan och letade ögonkontakt.
》 J... ja... Violet 《 säger jag tillslut och han nickar.
》 Fint namn, Violet. Skulle du kunna tänka dig att lägga dig ner så skulle vi kunna få vå... 《 sedan hör jag inget mer. Min blick är nu fast vi Caleb som ligger på båren och rullas mot den andra ambulansen. Han har ett stort, vitt bandage runt halsen som är fläckat av blod. Jag ryser och tittar på Stefan igen.
Efter en stund nickar jag och jag lägger mig försiktigt ner. Amanda kommer tillbaka och ler lite.
》 Hej, nu ska vi köra dig här ifrån. 《 ler Amanda och nickar lite snabbt mot Stefan och fortsätter sedan till förarsätet längst fram.
》 Jag måste spänna fast dig... 《 hinner Stefan säga innan jag sätter mig upp i ett ryck. Jag känner hur paniken väller upp. Sedan så känner jag en hand vid axeln igen och jag tycker till.
》 Lugn, det är inget att vara rädd för. Du vet när du sitter i bilen med säkerhetsbälte? 《 säger Stefan och jag nickar.
》 Det är exakt samma sak men bara att du ligger ner. 《
När jag ligger ner och är fastspänd så rullar Stefan in mig. Bara några sekunder efter är vi på väg mot sjukhuset och bort från villan.

-

- 586 ord