》 Violet? 《 hör jag en manlig röst säga. Jag ignorerar det och känner hur jag behöver spy igen, men jag vet att det inte kommer komma något mer. Jag har knappt ätit idag, så vad ska jag spy upp om det inte skulle vara mat?
》 Violet? 《 jag ignorerar det igen.
》 Jag vet att du är där inne, jag har hört att du inte verkat på så bra humör de senaste veckorna 《 säger personen igen och det blir tyst. Jag vet inte vad jag ska svara till det, det är i för sig sant men varför bryr han sig...? Jag suckar och tvingar ut några ord ur min mun.
》 Jag mår... bra 《 får jag ut med en svag röst.
》 Violet, jag vill bara hjälpa dig. 《
Man hör att han är lugn, han kommer inte ge sig så jag ger med mig. Jag reser mig upp, jag vinglar till med ostadiga ben och tar ena handen mot väggen som stöd. Det snurrar till i hela huvudet. Jag tar mig vingligt fram mot dörren och låser upp. Jag hinner inte ta tag i handtaget och öppna den innan den öppnas av... Jag tappar andan när jag ser vem det är, det är min matematiklärare?!?! Jag tar ett djupt andetag.
》Emh... Vad... nej emh... 《 jag blir tyst.
Matthias, matematikläraren, studerar mig med ett litet leende. Jag känner hur han stirrar på mig, det är både obehaglig men ändå... jag vet inte.
》 Mår du bra? 《 frågar han mig tillslut. Jag nickar bara och börjar gå sakta. Matthias märker att jag är vinglig på benen och att jag håller på att ramla. Han tar tag i min arm med sin hand och en lätt han mot min midja för att ge mig stöd. Jag rycker till vid hans berörning. Han tittar på mig för att se till att jag känner mig bekväm. Jag bara nickar fast det känns jobbigt vid någons berörning vid min kropp.
》 Jag vill tvätta av mitt ansikte 《 säger jag till Matthias och han nickar och hjälper mig dit. Han släpper taget om mig och jag andas ut av tacksamhet av att han nu har släppt taget om min kropp. Jag sätter på kranen och fyller mina händer med vatten. Jag sköljer av mitt ansikte samt munnen med kallt vatten.
》 Kom, jag har ingen lektion nu och inte du heller. Jag har sjukanmält dig idag. 《
Jag blir helt målös av hans ord.
》 Va?! Varför har du gjort så?! Jag sa ju att jag mår bra! 《 svarar jag med en irriterad röst.
》 Ja, jag såg det när du skulle ta dig till handfatet... 《 säger han och höjer ena ögonbrynet.
》 Okej, jag kanske är lite trött, men jag klarar av skolan! 《
Han svarar inte men börjat studera mig igen.
》 Kom 《 säger han efter en stund, jag orkar inte säga emot så jag gör som han säger. Han börjar gå men jag känner mig fortfarande yr så jag måste ta hjälp av väggen. Han märker det och hjälper mig på samma sätt som förra gången. Jag ryser av berörningen men säger inget.
Det är tomt och tyst ute i korridorerna. Bara jag och Matthias. Jag känner hur min kropp är spänd och rädd att han kommer göra något mot mig som de andra i 3orna. Vi närmar oss ett grupprum, när vi kommer fram så låser han upp dörren, han hjälper mig in och leder mig till en mörkblå soffa. Jag sätter mig ner och sedan släpper han mig helt. Jag bara sitter där, tyst och vet inte vad jag ska säga eller göra. Detta känns så konstigt. Matthias står framför mig, lutande mot ett bord och studerar mig.
-
Ganska långt kapitel nu, men hoppas det blir bra.
Glada nu? Christian och Emil??! ;-;
- 618 ord
DU LÄSER
Why Me?
Short Story》 Varför jag? 《 frågar jag med en förstörd röst medans mina tårar rinner ner för kinderna. Violet är är otursam tjej på 17 års åldern. Hon går sitt andra år på gymnasiet. Inget är lätt längre, inte för Violet i alla fall. (OBS! Denna bok kan ha käns...
