》 Okej, tack för idag! 《 säger Matthias och slår igen matteboken. Jag plockar ihop mina saker och reser mig upp. Jag går mot mitt skåp, halvvägs till skåpet så står killarna där som vanligt. De är äldre och större än jag, jag har aldrig gillat känslan av att behöva vara nära dem. Jag går förbi dem och känner blickar bakom mig, sedan någons hand på min rumpa. Jag rycker till och vänder mig om snabbt och hinner se en av killarna springa tillbaka till gänget och alla skrattar. Jag står inte ut men vad ska jag göra? Jag är så van nu så jag orkar knappt bry mig men jag hatar såklart fortfarande känslan av att någon tar på mig.
Jag kommer fram till skåpet, låser upp det och ställer in mina saker från matematiken. Hela min kropp är på spänd, det känns som om någon kan komma och ta på mig när som helst. Medans jag har alla de tankarna tar jag min väska och låser skåpet. Jag tar en omväg till entrén så att jag inte behöver vara i närheten av 3orna.
En röst ropar mitt namn bakom mig.
》 Hej du! Violet! 《 säger en kille, jag känner igenom honom men jag vet ändå inte vem det är. Jag stannar och väntar in honom, rädd att han tänker göra något mot mig som jag inte kommer att gilla. Killen står nu mittemot mig med ett stort leende.
》 Hej? 《 säger jag med en typisk Violet röst.
》 Vad vacker du har blivit! 《 säger killen, jag blir helt paff och vet inte vad jag ska svara.
》 Okej, du minns inte mig? 《 säger han och småskrattar lite. Jag försöker le men lyckas inte direkt.
》 Jag är David, från årskurs 2 《 han skrattar lite till och ler.
Är det fel av mig att säga att hans skratt och leende faktiskt är lite sött? Liksom, efter allt som vissa killar har gjort mot mig.
Plötsligt så slår det mig, jag kommer ihåg honom.
》 Ja, emh, ja 《 får jag bara ur mig.
》 Jag måste tyvärr gå, David 《 säger jag utan att titta på honom denna gång. Jag vänder mig om och går mot entrén. Jag känner Davids hand på min vänstra axel och rycker till totalt. Han tittar på mig överraskad och bekymrad.
》 Förlåt. Ska jag följa dig? 《 säger han med en vänlig röst och ler igen. Jag vet inte vad jag ska säga, det tar evigheter innan jag svarar.
》 Tack, men nej. Det behövs inte. Vi ses 《 svarar jag och går äntligen min väg.
-
Jaaa, lol. Psykologen blev klar idag samt Why Me? kommer ut samma dag. Man kan väl säga att jag gillar att skriva. Hoppas att ni gillar denna novell också!!
- 449 ord
DU LÄSER
Why Me?
Short Story》 Varför jag? 《 frågar jag med en förstörd röst medans mina tårar rinner ner för kinderna. Violet är är otursam tjej på 17 års åldern. Hon går sitt andra år på gymnasiet. Inget är lätt längre, inte för Violet i alla fall. (OBS! Denna bok kan ha käns...
