Why Me?

...Åtta...

Jag sitter och stirrar ner på mina böcker som ligger stadigt på knäna. Oförmögen att röra på mg. Jag känner en varm vinpust dra sig förbi. Plötsligt så står en man framför mig, skuggan täcker hela mig och lite till. Manen säger inget så tillslut tittar jag upp. Jag blir överraskad, mina tankar susar i mitt huvud. Vafan?! Vad gör han här? Jag vill drämma till honom. Dra åt helvete. Ska han komma och förstöra mitt liv ännu mer? Varför är han ens här? Hur hittade han mig? Är han ensam?

》 Hej, såg dig... 《 han kliar sig i nacken och blir tyst.
》Vad vill du? Tafsa på mig som du och dina vänner gör? 《 han ser mållös ut i ansiktet, som om att det aldrig skulle falla honom in. Han tänker säga något men ångrar sig.
》 Kan inte du bara lämna mig ifred om du nu inte ska ta på mig eller skratta åt mig?《 säger jag medans jag försöker att inte visa att jag är rädd för honom, han är ju trots allt en av de 3:orna som har förstört mitt liv de senaste åren.
》 Du.. 《 han kliar sig i nacken igen och vänder blicken ner mot marken.
》 Förlåt. 《

Mitt hjärta slår dubbelt så snabbt och jag kan knappt andas. Vad i helvete gör han? Jag sitter tyst som en mus på bänken. Han sätter sig bredvid mig och lägger sin varma hand på min. Jag rycker till, men han håller fortfarande kvar handen. Jag tittar upp på honom, han ler. Det slår mig att han aldrig har tagit på mig, han är den enda i hans gäng som inte har gjort det. Efter en stund kommer jag på mig själv att jag sitter och stirrar in i hans blåa ögon. Han är rätt så snygg ändå. Va?! Käften Violet. Efter allt dem har gjort mot dig?! Lägg av!

Jag vaknar till ur min dvala och drar snabbt tillbaka min egna hand och vrider tillbaka blicken till böckerna.
》 Det vi, jag, har utsatt dig för är inte okej. Jag vet det 《 hans röst är så mjuk och len.
》 Så varför stoppar du dem inte om du vet att det inte är rätt...?《 får jag ur mig av både ilska och sorg som ligger och trycker på mig inifrån. Det hörs ett pling, hans mobil. Han tar upp den och läser ett meddelande. Han reser sig upp och ler lite granna. Han sträcker ut handen och räcker fram den till mig. Jag tar motvilligt tag i hans hand och känner hur jag nästan flyger upp tills jag står precis framför honom. Han är längre än mig, mer än ett huvud längre. Ingen säger något på en stund som sedan bryts av honom.
》 Jag måste tyvärr gå nu, lektion. Kan jag hämta upp dig vid 16-tiden utanför skolan? Jag berättar mer då.《

Vad i helvete? Jag nickar och är tyst.
》 Okej. 《 viskar jag.
》 Bra, då ses vi där!《 han börjar röra på sig men stannar och vänder sig om.
》 Du borde nog gå till din lektion du med Violet. 《
Han ler ännu en gång till. Hans sätt att uttala mitt namn...
》 Vad heter du? 《 är det enda jag får ur mig nu.
》 Caleb. 《 säger han och nu går han in genom ingången och försvinner. Jag andas ut, tror aldrig att jag har älskat den svala luften dras in i mina lungor.

Caleb...

-

Tycks om detta kapitel då? Sorry för att jag inte skrivit så mycket på sistone. Fortfarande mycket med skolan etc. Men tänkte ändå att nästa kapitel kommer idag också!

- 593 ord