Badboy (Dante Lindhe)

Del 35

HAN

Dante Sebastian Lindhe
-
Jag stirrade in i hans blåa ögon. Dom fina, fina blåa ögonen som jag hade fallit för redan från första början. Han tog ett steg fram i ett försök att greppa min arm. Jag kände hur tårarna började bränna bakom ögonlocken. Jag vacklade bakåt och såg hela gängets besvikna blickar innan jag vände mig om och sprang åt andra hållet.

Fort hittade jag en offentlig toalett som jag ryckte upp och låste bakom mig. Jag började hyperventilera och kände hur en panikattack var påväg. Allt hade hänt på en och samma gång och det blev förmycket. Jag hade haft tillräckligt mycket ångest genom att veta att jag skulle träffa Ludde. Men nu var ALLA här, även Dante. 

Jag satte mig på toalocket och la huvudet i händerna. Han hade sagt att jag kunde lita på honom. Att han inte skulle vara som alla andra, men tydligen var han inte så speciell. Jag skakade på huvudet, nu var jag verkligen i trubbel. Jag kunde verkligen inte gå ut dit igen och se HONOM, jag vågade inte heller möta alla andra blickar så mitt ända alternativ var att sitta kvar och svälta mig till döds så att jag skulle slippa gå ut. 

Min mobil började vibrera och jag såg på skärmen att det var Ludwig. Jag tryckte på den röda knappen och slängde sedan telefonen hårt i stengolvet. Den började vibrera ännu mer och denna gången var det Noel. Jag sträckte mig efter telefonen och funderade en lång stund innan jag klickade på den gröna knappen. 

"Ja" sa jag så stabilt som jag kunde, men jag insåg själv hur min röst hackade. 

"Vart är du" Noels mjuka röst fyllde rummet. 

"Toa" svarade jag kort

"Vart" sa han igen

"Inte fan vet jag, jag sprang bara in på närmsta toalett. 

"Öppna dörren och gå ut så letar jag upp dig" sa han och lät övertygande

"Men han är ju där" orden kom ut som i en viskning. 

"Nej, han, Ludde, Nelly och Kelly stack hem i en bil, men vi andra ska åka i Axels, kom ut så möter vi upp dig".

Jag nickade och la på. Då insåg jag hur fucking dum i huvudet jag var. Jag hade alltså bara sprungit iväg som världens tönt och lämnat mina vänner kvar själva. Jag öppnade försiktigt dörren och såg Noel en bit bort, jag började gå mot honom med blicken riktad på mina skor. Jag vågade inte möta hans ögon. Han drog in mig i en försiktig kram och styre mig sedan till bilen. Vi gick tillsammans i tystnad, han ställde inga frågor, han måste ha fattat att det inte var länge för det. I bilen satt Axel och Valter, de nickade lite lätt mot mig innan vi klev in i bilen. 

När Axels bil rullade in på uppfarten till mitt hus så såg jag hur Nelly kom utspringandes genom dörren. Hon väntade utanför bilen tills jag hade sagt hejdå till alla och tagit mina väskor ur bagaget sedan kastade hon sig runt min hals. 

"Förlåt för att vi åkte, Dante blev helt förstörd så Ludwig var tvungen att skjutsa hem honom och vi hade våra grejer i Luddes bil så vi var tvungna att följa med men då kunde vi ju inte stanna hos dig för vi antog att du inte ville åka i samma bil som Dante OCH" 

Jag tystade Nelly och gav henne en lugnande kram tillbaka: "det är lugnt" viskade jag i kramen, men jag kände själv hur det högg till i hjärtat när hon nämnde Dantes namn. Att JAG har gjort honom förkrossad, det gjorde riktigt förjävla ont. 

Resten av kvällen spenderade jag och Nelly tillsammans i soffan med varsin stor glasslåda och Netflix på TV:n. 

Nu kommer det börja hända lite grejer ;)...

Jag tänker att OM jag når 5 K läsningar någon gång så ska jag göra en Q& A med alla i boken, låter det bra?

Rösta och kommentera om ni vill, det betyder jättemycket.