HALV ✔

t r e t t i t v å

Raelynn
🌹

"Varulvar?!" upprepade jag mitt bland allt oväsen som dränkte oss som ett stort skyfall.

Ljud, förfärligt ljud av klor mot husväggarna och skall ekade i mitt huvud och jag visste inte hur jag skulle reagera. Allting den senaste veckan hade varit så overkligt, Xanders kyss, hans bekännelse och nu det här- varulvar.

Vad menade han med det?

Xander som hade stått stilla, i vad som kändes som en evighet men det var troligen bara trettio sekunder, ryckte till av min röst och tog tag i min handled. Hans fingrar slöt sig om den som en murgröna som växte på vår förra balkongs pelare hemma i Florida och som pappa alltid brukade klaga över.

"Jag hinner inte förklara just nu", sa han snabbt, för snabbt för att verka lugn som han hade varit bara för några sekunder sedan. "Vi måste ut här ifrån."

Han började sedan dra mig ut från rummet, ner från trappan och stannade upp mitt i vardagsrummet och tittade sig omkring. Jag gjorde det samma och med en blandning av förvirring och skräck i blicken såg jag genom fönsterna hur vargarna- nej jag menade- varulvarna blockerade båda utgångarna.

Pucko, som hade vaknat av allt oväsen, stod på alla sina små fyra ben och skall mot varelserna man såg genom rutorna.

"Vi är fast." Sa jag andlöst och kände hur mitt hjärta klappade hårt i bröstet.

Xander, som inte längre höll i min handled utan nu hade flätat ihop våra fingrar med varandras, svalde så att adamsäpplet rörde sig upp och ner innan han tyst svor.

"Nej, det är vi inte, jag ska få ut oss här ifrån." Sa han, vred på nacken så att våra ansikten var vinklade mot varandras. Hans var inte på långa vägar avslappnad men jämfört med mitt så var han det, för nästan omärkbart hade jag börjat att skaka. "Lita på mig", mumlade han sedan och strök mig över kinden med sin tumme, han gjorde det så försiktigt och varsamt som om jag skulle gått sönder om han tog i mer.

Dörren till hallen bröts plötsligt och bitar av trä flög överallt när två enorma vita varulvar gick långsamt, i en takt som nästan kändes hånande, in genom dörröppningen men det kändes ändå som om de sprang. Jag hade många gånger stött på sådana här vargar, alla två de gångerna i en skog långt bort ifrån hem, det här hade jag aldrig ens kunnat föreställa mig. Just i det här tillfället tackade jag Gud att min familj inte var hemma.

Jag flämtade högt och greppade hårdare tag i Xanders hand så att min egen hand nästan sprack av smärta.

Utan att jag ens hann skrika eller hindra honom hade Pucko sprungit med all sin styrka fram emot inkräktarna med sina små huggtänder utfällda när han hoppade på en utav dem och bet den i benet. Det var som om en mus attackerade en katt och inte tvärtom, han hade ingen chans.

Blod. Ett ljust pip och morrande.

Jag hade börjat hyperventilera, knäna bar knappt min vikt och det kändes som om jag skulle spy.

"Pucko...", det lät inte som min egen röst utan bara som en hest viskning.

"Raelynn", sa Xander och försökte stödja mig med sin egen kropp så gott han kunde. "Kom igen, res dig."

Med tårar i ögon fortsatte han att dra mig mot trappan när fönstren, och andra saker jag inte kunde identifiera i mitt tillstånd, gick sönder när fler monster trängde sig och de två andra fortsatte att slita min hund i stycken bakom oss. Han lyfte till slut upp mig i sin famn, likt hur en make skulle bära sin hustru över tröskeln men det här var i något helt annat sammanhang och sedan sprang han.