Kidnapped by a gangleader

31.

Nu kommer ett väldigt stort tidshopp. Fem månader. Men bli inte rädda ni har knappt missat något! Förutom att Ethan kanske blivit ännu mer beskyddande över Lily och att hennes barn nu nästan kan födas. Återigen, förlåt.

FEM MÅNADER SENARE

Charlotte satt vid sängkanten med en kopp te i handen. Hon satt fridfullt och tittade ut genom fönstret. Jag däremot kunde knappt andas. Bebisen inuti mig hade blivit så stor att läkaren sa att det kanske skulle födas lite tidigare än planerat.

Jag hoppades det i alla fall.
Jag var trött på att må såhär.
Må såhär trött.

"Så... du hade väl inte bestämt namn än?" Charlottes ögon lyste upp.
Jag skakade försiktig på huvudet för det gjorde så ont.
"Vad sägs om Agata?"
Jag svalde nästan i fel strupe.
"Agata? Nej aldrig!"

Charlotte himlade med ögonen och såg ironiskt på mig.
"Nähä förlåt att jag försöker hjälpa!"
Jag tog hennes lediga hand.
"Du hjälper mig redan tillrä- AAHH!!"
Charlotte ställde ifrån sig sin kopp te och kramade min hand hårdare.
Bebisen sparkade runt i magen så hårt.
Mitt huvud dunkade och värkte.
Jag slöt ögonen och försökte tänka bort smärtan.

Ett plötsligt minne kom upp i mitt huvud.

"Vad gör du?"
Jag tittade upp mot hennes ansikte.
Hennes rara vackra ansikte.
"Jag läser ser du väl"
Hon log lite mot mig innan hon slog sig ner bredvid mig och litade ryggen mot det stora ek trädet.
Jag fortsatte läsa och försökte tänka att hon inte satt där.

För det gjorde hon ju inte.
Inte längre.

Jag slog upp ögonen och skrek.
Bebisen tryckte mot mitt kön och jag tänkte att nu var det nog dags.
Charlotte fick en panik attack och sprang runt i rummet och ropade på alla.

"Lily föder nu!!"

Jag försökte att inte pressa ut det, men det var inte så himla lätt.

Ethan kom springandes in i rummet.
Men Charlotte stoppade honom.
"Nej nej nej, inga män här!"
Hon slängde ut honom direkt och stängde sedan dörren.

Varför ropade hon då på dom ifall ingen ändå fick komma in?
Jag skakade på huvudet.
Konstiga Charlotte.

Nu undrar ni säkert, varför inte föda på ett sjukhus som alla andra gör?
Och svaret på den frågan mina damer och herrar är...
Ethan tyckte det var bättre att ingen fick veta att jag födde ett barn för säkerhetens skull. Jag menar, jag är ju trots allt efterlyst.

Char bresade på mina ben så jag var helt blottad framför henne.
Hon tog på sig ett par plast handskar och jag tror hon försökte leka doktor, men misslyckades totalt.

Hennes plastiga fingrar snuddade mitt kön flera gånger och jag stönade.

"Okej på tre krystar du!"

Charlotte började räkna upp från 1.

På tre gjorde jag det. Jag krystade så gott jag kunde. Tryckte ut allt, pressade flåsade.

Charlotte skrek att jag skulle ta i mera och att bebisen nästan var ute.

Utanför hördes rop och bankande på dörren.

Plötsligt lämnade en lättnad mig och mina tunga axlar.

"Åh... så lik hon är dig!"