Kidnapped by a gangleader

17.

LILY

"Åh hur länge har jag sovit?" Frågar jag ut i tomma intet.

Jag sätter mig hastigt upp när jag märker att ingen kommer svara.
Men vart är Charlotte? Allvarligt hur länge har jag sovit?!

Jag går fram till dörren och rycker i handtaget. Låst. Jaja jag är inte förvånad.

Fuck my life asså vad gör jag ens här?

Jag var med på ett uppdrag, dog nästan och nu blir jag behandlad som värsta fången.

Den enda verkligen snälla personen här är ju Charlotte. Men hon kanske visar sig vara en utklädd häxa, vem vet nu för tiden? Ethan visade ju sig vara världens idiotiska människa på denna planet.

Ethan. Ethan.

Hans bara namn ekar i mitt huvud och jag får rysningar. Tro inte att jag förlåtit honom för det han gjort. Jag kommer aldrig kunna göra det.

Jag vet att jag antagligen kommer bli gravid. Jag har försökt att tänka bort det när jag var med Charlotte men allt jag egentligen ville säga till henne var:
"Snälla hjälp mig, jag är gravid(eller nja kanske) och pappan är den fruktade gängledaren Ethan."

Men så sa jag aldrig, jag nämnde det inte ens. Det kommer jag nog inte göra men om jag verkligen är gravid kommer det förr eller senare synas.

CHARLOTTE

Mitt liv skulle inte kunna bli sämre, om man inte jämför med Lilys såklart.

Jag blir misshandlad varje dag av Ethan för att jag försöker ta mig in till Lily, min bror verkar knappt bry sig om mig även fast jag vet att han älskar mig mer än allt(hatkärlek) och min bästavän dumpade mig!

Och nej, vi har inte varit tillsammans och ja det är en tjej och ja hon dumpade mig på ett vänskaps sätt.

Jag behöver tröst, jag behöver en tjejs kramar. Jag behöver Lily.

——————

Uppdrag försöka träffa Lily, IGÅNG!

Det första jag gör är att byta om. Jag planerar att ta henne till stan nu eftersom hon verkligen behöver det.

Jag tar på mig ett svart spets linne, blåa slitna shorts och mitt hår får vara utsläppt eftersom det är så kort.
Jag tar mina svarta ballerinaskor och min handväska och öppnar dörren till mitt rum.

Jag kikar ut. Kusten klar. Jag går mot Lilys dörr när jag plötsligt hör steg i trappan. Fuck.

Egentligen behöver jag inte springa och gömma mig alls. Jag bor ju här så det är fullkomligt normalt att jag går runt i huset. Men, jag vill inte att nån ska se mig just nu för dom kommer bara fråga vart jag ska å bla bla.

Jag kutar fram till Lilys dörr, låser upp och bokstavligen kastar mig in i hennes rum medan jag stänger dörren och ser den svarta skuggan vid trapporna försvinna.

Lily, som precis duschat, skriker till lite när hon öppnar badrumsdörren. Hon gör en gest med hennes armar och hennes blick skriker what the fuck?!

"Charlotte??!" Jag hör hur hon pustar ut lite lätt och börjar sedan skratta.
Jag brister också ut i skratt, mest eftersom jag sitter på golvet helt rufsig och Lily som bara står i handduk.

"Vad fan gör du här?" Hon går fram till mig och jag ställer mig upp snabbt. Jag tar tag om henne och för henne in till en kram.

"Åh vad jag saknat dig Lily!" Jag kan nästan känna hur hon ler. Hon drar sig ifrån mig efter en stund och hennes blick blir lite mer allvarlig.

"Får du vara här? Eller asså Ethan har ju vart ganska strikt med att ingen-"
Mer hinner hon inte säga innan jag avbryter henne.

"Lugn nu. Ingen vet att jag är här och så kommer det förbli. Jag tänker ta med dig ut!" Lilys ansikte lyser upp.

LILY

Skämtar hon?? YES! Äntligen!

Jag börjar nästan hopps av glädje.
"Åh ja snälla ta mig härifrån!"

"Men bara för en stund. Killarna kommer snart märka att du och jag är borta och då kommer dom börja leta och sedan slå skiten ur oss om dom hittar oss. Därför måste vi göra detta tyst."

Lily nickar och ler hemlighetsfullt och hon går för att byta om.

——————

Det var ett jävla ståhej att ta sig ut men vi klarade det tillslut. Det var ju inte konstigt att Charlotte gick runt i huset men med mig med var båda tvungna att smyga. Vi blev nästan upptäckta ett par gånger men viljan att inte vilja bli ihjälslagna blev typ som ett skyddslager runt oss så att ingen såg oss.

Nu går jag och Charlotte påväg till nån galleria som var ganska nära huset. För första gången får jag se hur det ser ut utanför huset, eller asså jag har ju gått ut till bilen nån gång men det var inte som det här. Det här är så mycket finare och mer att se. Alla träd, allt folk,  alla fåglar och alla små gatuaffären får mig nästan att känna mig.. normal.

Jag har på mig en gul t-shirt med trycket "really bitch" och ett par svarta shorts. Mitt blonda hår satte jag upp i en lockig hästsvans.

Charlotte håller på att babbla om hennes "föredetta" bästavän men jag har knappt lyssnat. Jag tänker att jag borde berätta om det som hände med Ethan till henne.

Fast kanske inte prick nu.

"Du Char..." börjar jag. Hon slutar prata och vänder sitt huvud mot mig.

"Mm."

"Jo jag tänkte bara, hur gammal är du?" Charlotte rynkar på ögonbrynen men säger sedan att hon är 19. Alltså 2 år yngre än Charles.

"Du är 17 va?"
"Aa, men jag fyller 18 den 23 Juni."

Plötsligt blir hennes ögon helt runda. Ett leende sprids på hennes läppar.

"Men då fyller du ju år om nån vecka bara!"

Oj vänta va? Är det inte Maj?
Vadå har skolan slutat utan att jag var med? Eller varför är jag så överraskad, även fast jag visste hade jag aldrig fått gått. Men hur fan har tiden gått så snabbt??

Det ända jag kan göra är att nicka och le. Gud. Typ en hel månad har bara susat förbi!

——————

Väldigt långt kapitel. Hoppas ni inte tröttnar. Nästa kommer bli ganska så händelserikt!